Cancer

Mammografi?

Sommaren 2012 fick jag diagnosen bröstcancer. Jag var under bröstcancerbehandling i nio månader. Behandlingen skulle pågått längre men jag klarade inte av Herceptinet. Jag skulle ha tagit 17 stycken behandlingar intravenöst i min port-a-cath men klarade bara elva. Jag fick hjärtsvikt , mitt hjärta var nere på 30 procent och jag var så svag. Från en sekund till en annan gick jag från cancerpatient till hjärtpatient. Jag lyckades dock läka mitt hjärta på tre månader med alternativa metoder som alltså var biverkningsfria. Som ett led i att slippa ta mediciner som i slutändan skulle ge mig en ny biverkning. Bestämde jag mig för att inte ta de antihormoner man rekommenderade mig att ta i fem år. Jag läste så klart i Fass om medicinen och valde att inte ta dem.

Trots att jag genomgått cellgifter, operation av hela högerbröst plus 17 lymfnoder, strålning varje dag i fem veckor och 11 (istället för 17 st) stycken Herceptin-behandlingar så har all eftervård varit ringa, men framförallt undersökningarna av mina bröst har typ inte existerat. Jag har inte fått mitt bröst kollat på mer än fem år. Ibland undrar jag om det var för att jag struntade i att ta antihormonerna som gjorde att jag liksom föll ur cancervården. Borde det inte vara självklart att vi som haft cancer ändå kollas regelbundet?

Jag hade hormonell och inflammatorisk bröstcancer och trots att cancern var diagnosticerad så syntes det inte på mammografin. På bröstcancerförbundets hemsida läser jag att 65 procent av all bröstcancer upptäcks vid mammografi, det betyder alltså att 35 procent av övrig bröstcancer INTE upptäcks vid mammografi. Är det då en säker undersökningsform?

Jag hade täta bröst vilket jag skrev om redan 2012, att alla kvinnor, unga som äldre, borde informeras om att täta bröst är svårundersökta. Det är alltså bra att veta om du har täta bröst eller inte.

Det var först på ultraljudet som man kunde se cancern i mitt högra bröst. Men eftersom det är en dyrbar form av undersökning, ultraljudet görs av en läkare så har jag hittills varit tvungen att tjata om att få göra en ultraljudsundersökning och inte den aggressiva mammografin.

Dessutom tänker jag om man har inflammatorisk cancer, där man sen gör mammografi (och inget syntes som för mig) så pressar man ihop bröstet och vart tar sig inflammationen då? Var det kanske så den inflammatoriska cancern tog sig till mina lymfnoder, så att 17 stycken var tvunget att tas bort? Vilket i sin tur, senare gav mig lymfödem som jag fortfarande och hela tiden behöver ta hand om.

Min onkolog Elisabeth Lidbrink lyssnade på mig och lät mig under hela cancerbehandlingen bara göra ultraljud. Jag är så tacksam för det. Men jag har inte varit på någon undersökning på över fem år.

Jag fick en kallelse för att kolla brösten under covid, men den avbokades av läkaren och bokades aldrig om. Så fick jag för ett par månader sedan en kallelse till mammografin. Jag ringde upp dem för att säga att jag ville boka om till ultraljud. Då sa de att det inte gick och att jag behövde gå via min husläkare. Jag tog mig till husläkaren, hon skickade remiss, så fick jag följande svar: NEJ

Jag mejlade läkaren som nu vill ha mina personuppgifter. Så läste jag följande på nätet. Att vi som genomgått cancerbehandlingar måste uppfylla följande förutsättningar för att få en ultraljudsundersökning:

1, Är opererad med bröstbevarande kirurgi och där kvarvarande vävnad är tät = svårbedömd med mammografi.

Jag har inget högerbröst och mina bröst var täta. har inte fått någon information om att de inte längre anses täta. det är över fem år sedan jag gjorde en undersökning.

2, Tät bröstvävnad i det kvarvarande bröstet

Se tidigare svar

3, Har haft bröstcancer som inte syntes på mammografin

Trots att jag var diagnosticerad syntes inte cancern på mammografin

4, Svullnad eller knöl i operationsområdet eller i armhålan

Mitt bröst var svullet, då cancern var hormonell och inflammtorisk

5, Om du känner dig mycket orolig

Jag känner mig inte mycket orolig, men vill inte göra mammografi. Det gör mig orolig. Jag uppfyller alltså ALLA kriterier.

Så nu har jag mejlat han som bestämmer om jag ska få göra ultraljud istället för mammografi.

Men är det inte rimligt att vi ska ges fler alternativt till att undersöka våra bröst?

Hur tänker du kring mammografi?

TACK tunna blå linjen

I helgen publicerades min ”debatt”artikel LÄS HÄR i tidningen Amelia. Det handlar om frånvaron av hjälp efter genomgången cancerbehandling. Avsaknad av eftervård helt enkelt och att vi är så många som lider av cancerbehandlingarnas vanliga biverkningar som hjärtsvikt, lymfödem, känselbortfall, återkomna rosfebrar och utebliven sexlust bland annat. Sånt vi är tvungna att bekosta själva för att ta hand om. För att klara av vardagen, för att må bättre. Men de stora cancerfonderna använder gärna våra röster, bilder på våra kroppar och avsaknad av bröst osv för att dra in stora summor till cancerforskningen. Vilket absolut är bra. Men pengarna som dras in är inte öronmärkta för bröstcancerforskning, också det är väl okej. Men skulle vara fint att vi fick del av kakan vad gäller forskning på biverkningsfria behandlingar och kanske framförallt hjälp med våra efterskalv våra biverkningar efter genomgången cancerbehandling. Eller hur?!

Jag har själv lagt ner hundratusentals kronor på lymfmassage och olika behandlingar för att ta hand om mitt lymfödem OCH utbildat mig till lymfmassör. Skulle kännas fint om eftervård var något som också prioriterades av fonderna.

Så här presenterade Amelia min artikel:

”Bara tre veckor efter att Karin Björkegren Jones fått sitt bröstcancerbesked kom det första erbjudandet om att visa sin cancersargade kropp på bild för att samla in pengar till forskning. I dag är hon besviken på hur kvinnors kroppar används för att dra in pengar som inte alltid är öronmärkta för bröstcancerforskning. ”Om man nu använt oss som gråterskor för att samla in stora summor, tänker jag att vi också borde få en större del av kakan”, skriver hon.”

Såg också att en av de fonder som i många år erbjudit cancerrehab för kvinnor, nu haft sitt första prostatacancerrehab och att de skrev så glatt att just därför hade de nu kopplat till sig en sexolog. Också det är väl fint, men INTE en enda gång har jag under cancerbehandlingarna fått frågan om huruvida jag har nån sexlust eller inte. Varför är inte kvinnors sexlust lika viktig som männens? varför har inte sexolog kopplats in tidigare?

Att sen en av biverkningarna av antihormoner som många kvinnor med hormonell cancer uppmanas att äta i mellan fem till tio år är just UTEBLIVEN SEXLUST verkar ju inte vara nåt som nån ansett viktigt. Kvinnors sexlust ÄR uppenbart inte lika viktig som mäns. Varför är det så???

Det gör mig ledsen eftersom jag också får så många meddelanden och mejl från Bc-systrar (bröstcancersystrar) som mår så dåligt på grund av den där lusten inte finns längre. Sexlust är viktigt. det är också lust till livet. Till att vilja ta stora tuggor av livet. Det är glädje. Därför valde jag att inte äta antihormonerna som skrevs ut. Det var ett så svårt beslut att ta och det är inget jag vågar eller råder någon annan att ta. Men kvinnorna som mejlar mig vill inte fortsätta äta antihormoner. De vill ha tillbaka sin lust. De vill känna lite kåtslag och lust till livet. 2013 när det gjordes en stor undersökning bland kvinnorna som åt antihormoner fanns inte ens frågan om utebliven sexlust med. Fattar inte hur de tänker, hur kan den frågan inte finnas med? Min stilla undran är ju om den frågan någonsin uteblivit i någon studie om prostatacancer.

MEN!

Så i söndags blev jag så glad när jag såg SVT-serien TUNNA BLÅ LINJEN och sexscenen som polischefen spelad av Sanna Ekman har med en kvinnlig anställd. Första gången jag såg en kåt enbröstad kvinna i media. Tack SVT. Tack du manusförfattare som skrev in den lustfyllda karaktären som trots sin enbröstade kropp, gärna tar en bulle till, tar större tuggor av livet och som har sex på en offentlig toalett. Ni gav mig och en hel hög med kvinnor en förebild. Och kanske kanske kan det här normaliserandet av en kropp som genomgått bröstcancerbehandling göra att vi slipper vara galjonsfigurer för de olika cancerfonderna för att dra in pengar.

Allt ljus på lymfsystemet

I slutet av förra året publicerades den här intervjun i Året Runt. Det är så kul att min bok ”Omstart för en starkare, renare och friskare kropp” som kom ut 2017 har tryckts upp ett flertal gånger fortsätter att sprida ljus på ett system som är styvmoderligt behandlat. HÄR HITTAR DU FLERA AV MINA BÖCKER

Omstart handlar om hur man tar hand om sitt lymfsystem och hur viktigt det är för vår hälsa att ha flöde i lymfsystemet. Många framförallt kvinnor har tröga lymfsystem men det finns massor att göra för att få igång flödet.

Själv fick jag lymfödem efter genomgången cancerbehandling och upplevde att jag inte fick den hjälp jag behövde vilket resulterade att jag sökte upp alla möjliga experter för att få hjälp, tips och råd. Plus att jag gick steg 1 och steg 2 på Axelsons institut och kan numera kalla mig lymfmassör. Jag gjorde mycket research för att skriva boken Omstart, som alltså är en bok om lymfsystemet.

Jag tycker också fortsatt att det är helt galet att man ska behöva utbilda sig själv, som jag gjort till lymfterapeut för att ta hand det lymfödem som de cancerbehandlingar som bröstcancern gav mig. Att få lymfmassage borde finnas som en möjlighet på högkostnadskortet, eller införas ett botbidrag.

Jag menar kan man inför Rut och Rot-bidrag, borde fasiken Bot-bidrag kunna införas för oss som kämpar med åkommor och biverkningar som försvårar våra liv.

Man kan tycka att lymfödem är ett fåfängt att behöva/vilja få behandlat. Vi har ju överlevt en cancerdiagnos, och då ska man helst sitta hemma och vara tacksam. Men ett lymfödem är också detsamma som ett nedsatt immunförsvar där lymfödemet sitter. Jag har hittills haft tre stycken rosfebrar och jag känner till personer som haft många fler. Rosfeber är ingen lek och är dessutom farligt. Jag har varit inlagd tre gånger på sjukhus för det. Första gången hämtades jag med ambulans. Jag hade 42 gradig feber och jag har aldrig varit så sjuk. Jag kunde inte röra mig och det läskiga är att insjukningsskedet går så fort och det man är särskilt rädd för att det ska bli sepsis, det vill säga blodförgiftning.

Vem forskar på cancerbehandlingarnas biverkningar?

CANCERbehandlingar ger ofta biverkningar. Skulle kännas skönt för oss drabbade om det också är något som man pratar om under oktober månad, som ju är typ rosafärgad av alla band som säljs för att dra in pengar till cancerforskningen. Men vi då, vi som genomgått cancer och nu lider av sviterna av behandlingen. Vi ska inte gnälla, vi ska vara tacksamma för att vi lever men med nedsatt livskvalitet.

För hur är det med forskning kring behandlingarnas biverkningar?

Jag fick både hjärtsvikt, lymfödem och med det rosfebrar. Många som genomgår cancerbehandlingar får tyvärr lymfödem, dvs ben eller arm (mage och hals) svullnar upp. Oftast är de vi som tagit bort lymfnoder och strålats.

Man kan ju tycka att det är fåfängt av oss att bry oss om svullna armar eller ben för vi har ju överlevt. Men i ett lymfödem är immunförsvaret svagare och vi kan få rosfeber.

Jag har hittills drabbats av tre rosfebrar och lagts in lika många gånger för det. Julen 2019 ”firade” jag på Sabbatsbergs sjukhus. Jag fick åka ambulans in och hade 42,5 i feber. Jag trodde jag skulle dö, jag liksom kände hur jag försvann och jag vill verkligen inte vara med om fler.

Många canceröverlevare har hört av sig till mig och berättat att de drabbats av många fler. En vän har på de fem år som gått sen hon fick cancer behandlats för rosfeber nio gånger.

Man får hög feber och oftast måste man läggas in för att få antibiotika intravenöst, eftersom det är stor risk för sepsis, dvs blodförgiftning. Sepsis är en av våra vanligaste dödsorsaker. I Sverige insjuknar årligen 40000 personer, varav mer än 6000 avlider skrev Karolinska universitetssjukhuset i en pressrelease som de skickade ut i september 2019.

Vi pratar livskvalitet efter genomgången cancerbehandling. Och har man drabbats av en rosfeber så klart som korvspad oroar man sig för att få fler.

Så Cancerfonden Bröstcancerforbundet Gyncancer.se och alla de här lymfödemföreningar som finns.

Hur tänker ni jobba för att ta fram mer forskning så att vi som drabbas slipper drabbas av just det här?

Hur tänker ni kring cancerbehandlingarnas biverkningar?

Men tills forskningen finns, vilket jag verkligen hoppas ni lägger pengar på. För jag tänker det måste ju också kosta vården mycket att vi behöver läggas in och få antibiotika. det kostar samhället med våra sjukskrivningar.

Det finns inte tillräckligt med lymfterapeuter, så varför inte kämpa för att ge oss som drabbats botbidrag så att vi själva kan välja vilken form av lymfmassage, lymfbehandling som passar just oss.

Bilderna är från min tredje rosfeber. Den som kom efter genomgången Covid.

Hoppas det var den sista.

#rosfeber #antibiotika #fuckcancer #bröstcancer #gyncancer #forskning #biverkningar #cancerbehandlingarnasefterskalv

moment 22

Jag skrev ju att jag ville ha hormoner för att få tillbaka min lust i mitt förra blogginlägg. Jag gick till en superbra gynekolog som skickade remiss till Sophiahemmet och en specialavdelning för bröstcancerdrabbade och till Hilde Löfkvist. Han skickade vidare mig eftersom han inte som han sa kunde hjälpa mig eftersom han inte var onkolog. Nu har jag fått svar på remisserna.

Till Hilde är det så lång väntetid att det blir först nästa år, men tror nästan jag vet vad hon kommer att svara. De ringde från Sophiahemmet, men som de sa de är onkologer: ”Det här är en fråga för gynekologen.”

Vad är det man säger? Jag sitter mellan stolar.

Fick så många meddelanden och kommentarer på mitt förra inlägg. Bland annat Katarina Wilk som skrivit boken Perimenopower hörde av sig och skickade flera intressanta länkar. Tack! Se nedan.

Jag vill ha progesteron, eller faktiskt kanske ännu hellre testosteron LÄS HÄR. När jag intervjuade Mia Lundin i min podd Kvinnoliv, LYSSNA HÄR så säger hon bland annat att det är testosteron hon tar för att må bra och det kommer hon göra så länge hon lever. Jag är välkommen till Hercare om min onkolog ger ett godkännande. Men hur ska jag lyckas med det?

Och läs HÄR det har gjorts en svensk studie som visar att risken är minimal för att få Bröstcancer igen om man tar HRT, det vill säga kombinationsbehandling östrogen och progesteron. Men studien avslutades i förtid så man vågar inte dra några slutgiltiga slutsatser. Därav den svenska inställningen. Oftast hör man ju pompösa gynekologexperter sitta i morgonsoffan och säga sånt som: Kvinnor är rädda för hormoner…

Hallå! Här har ni nån som inte är rädd för hormoner om de är bioidentiska. Nästan komiskt för i det här fallet är det ju precis tvärtom.

Och det är ju väldigt kontroversiellt att säga så framförallt om man är ombedd att ta Tamoxifen, som är ett antihormon. Jag hade gärna sett att studien inte hade avslutats i förtid.

jag vill inte bara leva…

jag har alltid föredragit manliga gynekologer. De har har varit lyhörda och empatiska på ett sätt som i alla fall jag känner att jag behöver i den utsatta situationen som ett gynbesök faktiskt är.

Men idag träffade jag en riktigt, riktigt bra gynläkare. Jan Rapp på Stockholms kvinnoklinik. Får ofta frågan om jag känner till någon bra gynekolog. Och den här RIKTIGT bra!

Men nu kommer vi till där eftervården för oss som varit under cancerbehandling verkligen haltar. LUSTEN

Vi tar det från början.

Jag hade min sista menstruation i augusti 2012. Då var jag mitt i behandlingen av cellgifter. Cellgifterna chockade in mig i klimakteriet. Så jag avverkade typ tio år på de tre månaderna som jag var under cellgiftsbehandling.

Eftersom bröstcancern var både inflammatorisk och hormonell erbjöd de mig antihormoner i fem år efter avslutad behandling. Men jag tackade nej till det. Eftersom en biverkning av antihormonerna var just minskad sexlust, eller snarare ingen sexlust alls.

Det har nu gått sju år och under de här sju åren har jag försökt få nån gynekolog att skriva ut östrogen till mig. Men ingen vill, så klart.

Men jag är ju friskförklarad nu. Börjar man inte från noll då? Räknas jag inte som frisk. Och hur länge ska man dras med att man haft cancer?

Hur som han skrev inte ut hormoner till mig, men han skrev remiss till de som kan det här bäst i Sverige. Vi pratade och han fick mig att känna att jag har rätt att få svar. Jag har rätt att få vård och att man tittar på mig utifrån just mig. Han gav mig hopp.

Vi tog cellprov också och han sa att mina slemhinnor såg fina ut och att det såg bra ut. Älskar man inte såna gynekologer!

Jag vill inte bara leva, jag vill ha sexlust också. Tänker att vi är nog rätt många cancertjejer/kvinnor i alla åldrar som känner exakt samma känsla. Men vem driver de frågorna?

#Cancerfonden? #Bröstcancerfonden? #rosa bandet?

dags för den där cancermånaden

ja, snart är oktober här och i mig infinner sig den starka känslan att jag vill rymma. Men vart ska jag rymma?

Oktober räknas som cancermånaden numero uno. Och överallt i alla medier så pratas det om cancer. Det samlas in enorma summor till cancerforskning och målet är väl att göra människor medvetna om cancer. Visst låter det bra. Men jag som haft cancer. Jag som gjorde det som sjukvården ville att jag skulle göra. Ja, jag kämpar med biverkningarna och de ja de glöms i kampanjerna.

Vilka är biverkningarna då?

lymfödem, känselbortfall, ökad risk för rosfeber, hjärtsvikt, oro som kommer och går, relationen/relationer som tar stryk osv

Så för mig är oktober en jobbig månad som handlar om att jag ska stå ut. Det är ju inte det att jag tänker att jag ska glömma bort att jag haft cancer. Det handlar väl mer om att jag känner mig bortglömd av sjukvården. Av en eftersatt eftervård.

Hur känner du inför oktober/bröstcancermånaden/cancermånaden?

ps jag har aldrig sminkat mig så mycket som under cellgifterna.


vad är sant och vad är falskt

En bild säger mer än tusen ord säger man. Men ser man verkligen allt i en bild? Vad uppfattar man? Vad läser man in? Är det man ser färgat av fördomar? För vad säger den här bilden dig?

Så lätt att avfärda den här bilden som en leende yogatjej. Har hon några problem, vad vill hon sälja? Ofta läser jag kritik att folk som är ute på sociala medier bara visar upp en tjusig fasad. Att det är förljuget.

Därför tänkte jag berätta bakgrunden till den här bilden. Den togs 25-26 juni 2012. Hur kan jag veta det exakta datumet? Jo, jag hade beordrats att åka från Båstad till Stockholm för att göra alla cancerprover efter att det första som togs 15/6 visat på inflammatorisk cancer i mitt högra bröst.

Nånstans där, i början av juni tar vi omslaget till min första Knipbok. En bok som inte var skriven ännu, men som det var meningen att jag skulle jobba på under sommaren. Jag och fotograf Anneli hade bokat in tjejerna som skulle plåtas och vi visste att vi hade jobb att göra hela sommaren. Jag drev samtidigt en yogastudio i Båstad. Hela min tillvaro vändes upp och ned i samma stund som jag fick beskedet att jag hade cancer. Så klart. Så är det för alla.

Tillbaka till bilden. Jag har varit egenföretagare i stort sätt i hela mitt yrkesverksamma liv. Jag har jobbat hårt. På somrarna drev jag yogastudio i Båstad och hade gjort i nio år. Semester är sällan något jag haft råd att ta ut. För mig var yogaläraryrket ett sätt att just jobba på semestern. Så funkar egenföretagarlivet.

Jag har alltså precis fått reda på att jag drabbats av cancer. Bokomslaget till Knip där jag har långt hår har gått iväg. Jag kände att det skulle vara konstigt att boken har ett omslag där jag har långt hår och att på bilderna inne i boken skulle jag vara hårlös.

Jag var i Stockholm för att ta en massa nya prover, magnetröntgen, skiktröntgen. Det var så många undersökningar som också var så obehagliga. Jag är i någon sorts mellanrum. Jag vet alltså inte om cancern spridit sig. Jag vet bara att det väntar en massa tuffa cancerbehandlingar framöver men jag kan inte sjukskriva mig. Jag måste jobba. Jag har inte råd att vara sjuk. Jag vet att jag har världens sämsta sjukpenning för jag har inte sett om mitt hus.

Jag ringer Anneli som ska fotografera boken. Vi har jobbat ihop mycket. Vi har har gjort flera böcker ihop tidigare och en massa artiklar för olika tidningar. Det är en konstig stämning. Vi är nog båda rädda. Vi vet ju inte vad som väntar oss. Men i efterhand kan jag känna att det var där vi på riktigt började vårt samarbete. Anneli har fotograferat mig i så många utsatta situationer att jag ibland undrar vad finns kvar att visa? Vi har jobbat ihop oavbrutet sedan 2005. Jag är så glad och tacksam för det samarbetet.

Vi möts upp i den tomma lägenheten som ska bli mitt och Rays hem några månader sedan. En något större lägenhet än den vi då hade, men lägenheten är fortfarande för liten för oss. Vi fotograferar alla bilder som jag tror ska vara med i boken på mig. Men tänk här att boken inte ens är skriven. Jag försöker tänka ut hur boken ska se ut samtidigt som alla orostankar och dödsångest far runt i huvudet.

Men det är en egenföretagare som vet att om hon inte ”skärper till sig” faktiskt inte vet hur hon ska försörja sig. Jag ler för min överlevnad. För att det är så många vill se mig. Jag kan le på beställning. Jag är bara en egenföretagare som försöker överleva.

Idag är vi nog många som ler på beställning. Många som oroar sig för framtiden. Många av mina jobb är avbokade. Föreläsningar, workshops har flyttats fram på obestämd tid och igen finns oron att inte klara sig ekonomiskt. Jag delar den med många. Vi gör vad vi kan för att överleva. Eller vad säger ni?

jag har varit här förut

Jag har varit här förut. När jag fick en cancerdiagnos sommaren 2012 började hela den resan med att jag fick cellgifter. Cytostatika slår ut allt, inte bara skiten utan också de goda cellerna. Efter mitt första cellgift hamnade jag på Helsingborgs lasarett i ett eget rum på infektionsavdelningen. Mina värden var så låga och jag var så infektionskänslig. Jag var där i tio dagar om jag inte minns fel. Efter det blev jag så rädd. Så fort någon snörvlade i kön på mataffären blev jag stressad och rädd.

I fyra månader tog jag cellgifter. På hösten åkte jag ut till landet för att slippa bli sjuk av någon annan.

Nu är jag här igen.

Har flyttat ut på landet. Vill inte få corona. Vem vill ha det? Men Efter att jag fick rosfeber i julas är jag lite skraj för att mitt immunförsvar inte är det starkaste. Därför väljer jag att vara här.

Jag mår bra av att vara här. Jag ser våren komma. Med våren kommer ljuset.

Jag äter bra. Juicer grönt. tar mina kosttillskott. Gör yoga och promenerar och skriver på nästa bok.

LÄS HÄR

Det händer i blodet och det verkar vara blodproppar som många dör av. Här läser jag även om autoimmuna sjukdomar, precis som jag befarade och trott hela tiden. När jag var hos Dr Enby så visade han hur mitt blod liksom kleggade ihop sig. Jag kanske ska börja ta hans ordination igen.

det här med implantat


Alla ingrepp och alla mediciner för ofta med sig biverkningar, eller efterskalv som jag kallar dem. Oftast och tyvärr får man inte reda på det innan man kanske ska göra ett ingrepp eller satts på en behandling. Att ta sig en ordentlig titt i FASS är mycket bra att göra. Då är du också förberedd och kanske i tid kan se och känna av biverkningarna. Bröstimplantat kan göra dig sjuk och förutom inflammation, autoimmunitet osv så kan alltså ärren efter implantat avlägsnats och man inte tar bort det inkapslade vara upphov till cancer.

I Usa finns det numera kirurger som frångått att operera in bröstimplantat, just för att de sett vilka biverkningar en bröstförstoring med implantat kan ge, och istället har de fullt upp med att operera bort implantat och hinnan eller det som kroppen gärna gör, nämligen kapslar in främmande föremål i kroppen.

Jag är verkligen inte ute efter att skamma någon med implantat, men håll uppsikt på dina bröst. Tänk efter om dina krämpor, ditt dåligmående, sjukdomar och värk kom efter att du satte in implantaten. IN OCH LÄS HÄR

I egenskap av yogalärare har jag också sett vad implantat kan göra. Många av de tjejer som har implantat är ofta stela i bröstryggen, en del har till och med fått som en något konkav bröstrygg, men allra främst många har ont i ryggen. Jag upplever att klimatet är känsligt. Att det är svårt att ta upp med en tjej som kanske har implantat att hennes olika problem kanske kan bero på det. Lite som att man tassar runt på tå, men om nu skönhetsoperationer ska vara en rättighet och man ska få göra vad man vill med sin kropp, typ. Så upplever inte jag att vi får all den informationen vi behöver för att göra ett informerat val. Vi måste prata mer om biverkningar och det gäller allt. Eller hur tänker ni.

I november för sju år sedan togs mitt högra bröst och 17 lymfnoder i min armhåla. Eftersom jag hade inflammatorisk och hormonell bröstcancer gjordes inte direktrekonstruktion. Idag är jag glad för det. Jag har ”vant” mig, i den mån man kan vänja sig, vid att vara enbröstad. Men när jag scrollade runt på instagramkontoto Breast Implant Illness så kände jag bara en stor tacksamhet. Jag orkar inte med fler biverkningar i mitt liv. Har nog med att försöka hela dem jag har.

Angående bilden. Känns som för hundra år sedan, men det är kanske fem år sedan. Det här fina linnet gjordes av Mysore Yoga Paris och Lovisa Burfitt. Det är ett kryss där bröstet en gång satt. Det var första gången jag på bild inte hade den där bröstkudden som kan stoppas in i en liten ficka i behån. Och jag kommer ihåg att det kändes naket. Jag kände mig naken och lite utsatt i min skörhet. Idag yogar och badar jag utan inlägg. Men jag kan fortfarande drabbas av sorg, känslan av utsatthet när jag visar min kropp för någon som inte sett mig sedan operationen.