Författarnamn: Karin Björkegren Jones

moment 22

3 kommentarer / Av / 2020-10-13

Jag skrev ju att jag ville ha hormoner för att få tillbaka min lust i mitt förra blogginlägg. Jag gick till en superbra gynekolog som skickade remiss till Sophiahemmet och en specialavdelning för bröstcancerdrabbade och till Hilde Löfkvist. Han skickade vidare mig eftersom han inte som han sa kunde hjälpa mig eftersom han inte var onkolog. Nu har jag fått svar på remisserna.

Till Hilde är det så lång väntetid att det blir först nästa år, men tror nästan jag vet vad hon kommer att svara. De ringde från Sophiahemmet, men som de sa de är onkologer: ”Det här är en fråga för gynekologen.”

Vad är det man säger? Jag sitter mellan stolar.

Fick så många meddelanden och kommentarer på mitt förra inlägg. Bland annat Katarina Wilk som skrivit boken Perimenopower hörde av sig och skickade flera intressanta länkar. Tack! Se nedan.

Jag vill ha progesteron, eller faktiskt kanske ännu hellre testosteron LÄS HÄR. När jag intervjuade Mia Lundin i min podd Kvinnoliv, LYSSNA HÄR så säger hon bland annat att det är testosteron hon tar för att må bra och det kommer hon göra så länge hon lever. Jag är välkommen till Hercare om min onkolog ger ett godkännande. Men hur ska jag lyckas med det?

Och läs HÄR det har gjorts en svensk studie som visar att risken är minimal för att få Bröstcancer igen om man tar HRT, det vill säga kombinationsbehandling östrogen och progesteron. Men studien avslutades i förtid så man vågar inte dra några slutgiltiga slutsatser. Därav den svenska inställningen. Oftast hör man ju pompösa gynekologexperter sitta i morgonsoffan och säga sånt som: Kvinnor är rädda för hormoner…

Hallå! Här har ni nån som inte är rädd för hormoner om de är bioidentiska. Nästan komiskt för i det här fallet är det ju precis tvärtom.

Och det är ju väldigt kontroversiellt att säga så framförallt om man är ombedd att ta Tamoxifen, som är ett antihormon. Jag hade gärna sett att studien inte hade avslutats i förtid.

jag vill inte bara leva…

1 kommentar / Av / 2020-10-01

jag har alltid föredragit manliga gynekologer. De har har varit lyhörda och empatiska på ett sätt som i alla fall jag känner att jag behöver i den utsatta situationen som ett gynbesök faktiskt är.

Men idag träffade jag en riktigt, riktigt bra gynläkare. Jan Rapp på Stockholms kvinnoklinik. Får ofta frågan om jag känner till någon bra gynekolog. Och den här RIKTIGT bra!

Men nu kommer vi till där eftervården för oss som varit under cancerbehandling verkligen haltar. LUSTEN

Vi tar det från början.

Jag hade min sista menstruation i augusti 2012. Då var jag mitt i behandlingen av cellgifter. Cellgifterna chockade in mig i klimakteriet. Så jag avverkade typ tio år på de tre månaderna som jag var under cellgiftsbehandling.

Eftersom bröstcancern var både inflammatorisk och hormonell erbjöd de mig antihormoner i fem år efter avslutad behandling. Men jag tackade nej till det. Eftersom en biverkning av antihormonerna var just minskad sexlust, eller snarare ingen sexlust alls.

Det har nu gått sju år och under de här sju åren har jag försökt få nån gynekolog att skriva ut östrogen till mig. Men ingen vill, så klart.

Men jag är ju friskförklarad nu. Börjar man inte från noll då? Räknas jag inte som frisk. Och hur länge ska man dras med att man haft cancer?

Hur som han skrev inte ut hormoner till mig, men han skrev remiss till de som kan det här bäst i Sverige. Vi pratade och han fick mig att känna att jag har rätt att få svar. Jag har rätt att få vård och att man tittar på mig utifrån just mig. Han gav mig hopp.

Vi tog cellprov också och han sa att mina slemhinnor såg fina ut och att det såg bra ut. Älskar man inte såna gynekologer!

Jag vill inte bara leva, jag vill ha sexlust också. Tänker att vi är nog rätt många cancertjejer/kvinnor i alla åldrar som känner exakt samma känsla. Men vem driver de frågorna?

#Cancerfonden? #Bröstcancerfonden? #rosa bandet?

näst sista pausen

1 kommentar / Av / 2020-09-28

Det känns ledsamt att meddela att det här är näst sista PAUSen som släpps om inte mirakel sker. LADDA BATTERIERNA heter den senaste guidade meditationen. https://play.acast.com/s/paus/69.laddabatterierna (de har ändrat verktygen här på bloggen, går inte att bädda in länken…)

Hittills har PAUS haft 604 000 lyssningar. Visst låter det mycket? Det ÄR mycket. Vi har mer än 10 000 lyssnare i veckan, dvs över 40 000 lyssnare i månaden på Acast men det hjälper inte. Vi hade behövt en eller fler sponsorer och framförallt marknadsföring. Måste ändå säga att det är fantastiskt att podden typ bara nått ut via min blogg och Instagram och med er hjälp, att ni delar podden.

Jag har hela tiden velat att det ska vara gratis för er lyssnare vilket ju blir en knepig ekvation.

Så det här blir meditation nr 69 och nästa vecka släpper vi PAUS nr 70.

Fortsätt lyssna och fortsätt sprid för som sagt jag tror ju fortfarande på att mirakel sker.

Puss och paus på er

dags för den där cancermånaden

4 kommentarer / Av / 2020-09-25

ja, snart är oktober här och i mig infinner sig den starka känslan att jag vill rymma. Men vart ska jag rymma?

Oktober räknas som cancermånaden numero uno. Och överallt i alla medier så pratas det om cancer. Det samlas in enorma summor till cancerforskning och målet är väl att göra människor medvetna om cancer. Visst låter det bra. Men jag som haft cancer. Jag som gjorde det som sjukvården ville att jag skulle göra. Ja, jag kämpar med biverkningarna och de ja de glöms i kampanjerna.

Vilka är biverkningarna då?

lymfödem, känselbortfall, ökad risk för rosfeber, hjärtsvikt, oro som kommer och går, relationen/relationer som tar stryk osv

Så för mig är oktober en jobbig månad som handlar om att jag ska stå ut. Det är ju inte det att jag tänker att jag ska glömma bort att jag haft cancer. Det handlar väl mer om att jag känner mig bortglömd av sjukvården. Av en eftersatt eftervård.

Hur känner du inför oktober/bröstcancermånaden/cancermånaden?

ps jag har aldrig sminkat mig så mycket som under cellgifterna.


Hej Helsingborg

2 kommentarer / Av / 2020-09-23

lördag 24 oktober håller jag två workshop hos Lislott Spång i Helsingborg.

kl 10.00-12.00 Lymf och sköldkörtelboostande yogaworkshop

kl 13.00-15.00 Knipworkshop

För mer info och för att anmäla dig mejla Lislott: info@sportapoteket.se

Hoppas vi ses.

mammaskapet

1 kommentar / Av / 2020-09-06

vi ärver gener. Men är det så att vi också ärver våra föräldrars ångest, oro och svårigheter? Mammaskapet är liksom både glorifierat och ifrågasatt. Det laddade mammaskapet kanske man ska tillägga.

Men en sak som är säker, att misslyckas som mamma är en tung börda att bära. En skam. En konstant reminder på att man är dålig. Man får helt enkelt inte misslyckas med sitt mammaskap, så laddat är det.

Men ändå intressant att tänka på hur mycket vi ärver och för vidare från våra mammor. Sånt som våra mammor fört vidare från sina mammor. Som ett sorts evighetsskav som aldrig tar slut. Och frågan är kan man stoppa det där skavet? Det där evighetsskavet och blir man äntligen fri som kvinna då? Hur mycket svaghet får man och kan man visa som mamma? Se och lyssna på det här samtalet HÄR

Blev så berörd. Så berörd. Samtidigt som jag känner att vi lägger så oerhört mycket ansvar på vårt mående på våra mammor och att papporna ofta går fria från skuld och ansvar.

Har inte tänkt tanken klart, men skulle gärna höra hur ni tänker?

Hur är era relationer med era mammor?

Och hur har det påverkat ert föräldraskap?

Och kommer papporna lindrigare undan?

T3 och alzheimer

1 kommentar / Av / 2020-09-04

nästan en halv miljon är diagnosticerade med sköldkörteldiagnoser. Åtta av tio är kvinnor. Och det gör det till en kvinnosjukdom. Och vi vet ju när nåt anses som en kvinnosjukdom, det anses typ ointressant och kvinnors problem tas inte på allvar.

EN medicin delas ut. Levaxin. Den innehåller bara T4, och många får kämpa för att få tillägget med T3. Men, även om man får tillägget betyder inte det att kroppen klarar av att konvertera T3.

Jag får Erfa utskrivet av en läkare. Jag beställer det från ett apotek i Tyskland eftersom vi i Sverige har märkliga regler för medicinering. Erfa är alltså ett bioidentiskt sköldkörtelhormon går under namnet NDT. Dvs naturligt sköldkörtelhormon. Jag mår bra på det.

Ja, det är komplicerat därför skrev jag boken BALANS NATURLIG VÄG TILL FRISKARE SKÖLDKÖRTELsom kom ut i början av året för att reda ut det svårförstådda. Jag ville helt enkelt göra informationen om sköldkörteln lättläst. Och visa på att det finns fler än ett sätt att tillfriskna.

Att ha balans i sköldkörteln är A och O för din hälsa. Och det är svårt att må bra om man har ett sköldkörtelproblem. Så läser jag det här, läs HÄR

om att brist på T3 och alzheimer verkar hänga ihop. Min mamma har ätit levaxin sen hon var i sina tidiga fyrtio nu är hon dement och bor på boende. Vore ju fint om man la lite prio på den här forskningen och att de som bestämmer hur sköldkörtelvården ska se ut i Sverige förstod allvaret i att vi behöver skräddarsydd sköldkörtelvård. Ge oss möjlighet att välja om vi vill ha Ndt, och erbjud det syntetiska tillskottet med T3 för de som behöver. Och intressera er gärna för den forskning som drivs utomlands och våga titta på NDT som ett alternativ.

I min poddserie KVINNOLIV, som ju haft paus en tid. Hittar du flera intressanta poddinslag med experter och intressanta personer med erfarenhet. Du hittar bland annat flera avsnitt om sköldkörteln. Trevlig lyssning

flour i dricksvattnet

2 kommentarer / Av / 2020-09-02

läser HÄR om studien där flour misstänks ge sköldkörtelproblem Jag skriver också om det i min bok BALANS NATURLIG VÄG TILL FRISKARE SKÖLDKÖRTELTänker att återigen har mina tankar fått rätt. Köp boken den ger massa bra tips om hur du tar hand om din sköldkörtel också i förebyggande syfte.

Använd vattenrenare och borsta tänder med tandkräm som inte innehåller fluor. Själv går jag till tandläkaren FARSTAPRAKTIKENsom har en lite mer holistisk syn på tandvård.

Jag köper min tandkrämHÄR PÅ GRYNINGEN och självklart väljer jag tandkräm utan fluor. Börjar också fundera på att göra min tandkräm själv. Det vill säga blanda i en droppe eterisk olja förslagsvis pepparmint i kokosolja och borsta tänderna med den blandningen.

tillbaka i stan

Lämna en kommentar / Av / 2020-08-11

Den här sommaren har varit en blandning av salt och sött. Jag har njutit av att vara på landet och kommit fram till att jag älskar att vara där. Att så mycket i mig behöver just det där när egentligen ingenting händer. Okejrå, jag har skrivit en bok och lämnat in manus under de här sommarmånaderna. Men det var ett lättsamt arbete. Inte för att boken är lätt och ytligt, utan lättsam för att ämnet är mig så kärt och för att jag skrivit den ihop med Lena Losciale från BOTANY FOR ALL. Nya boken baseras på hennes kunskap. Det blir en bok om huden och jag längtar till när ni får läsa den.

Just nu är jag i sorg och allt blir mycket långsammare. Jag är tillbaka i Stockholm. Igår gick jag första gången till mitt kontor och satt där hela dagen. Jag skrev en guidade meditation till podden Paus och fixade sånt som behöver fixas.

När jag läste filmvetenskap på Universitet för 30 år sedan pratade vi mycket om hur man bygger upp en stämning med hjälp av bilder. Med rätt musik kan en liten boll som rullar ödsligt på en lekplats, eller en tom gunga som fortfarande har fart och som gungar så där så det rasslar i upphängningskedjorna skapa en oro. Vi vet instinktivt att ett barn precis varit där. Men var är barnet nu? En känsla av att ett brott begåtts infinner sig.

På kontoret finns alla de där symbolerna av att en liten hund brukar vara där. men var är hunden nu? Pino älskade att ligga högt som prinsessan på ärten. Så ett par staplade mjuka kuddar ligger kvar på mattan och väntar på att han ska hoppa upp och lägga sig tillrätta. Det ligger små tuggben överallt i lokalen och hans fina matplats, ett litet silverfärgat altare som vakas av Ganesha och en vit och en svart pudel. Hur ska jag göra med det?

Det kommer inte bli någon mer hund för mig, inte än. Men jag har svårt att bestämma mig för att städa bort hans små skålar. Sorg tar tid. Sorg kommer och går. Gör lite som den vill. Det kommer väl en dag när det inte känns, när sorgen blir till minnen. Jag älskar när ni berättar om hur ni kanske träffat Pino. Delad sorg är precis lika viktig som delad glädje. Nån kanske tycker, men det var bara en hund. 14 år som typ spenderas 24/7. Pino var jämt med mig det blir en vana. Det var en vana jag hade velat ha kvar.