vad är sant och vad är falskt
En bild säger mer än tusen ord säger man. Men ser man verkligen allt i en bild? Vad uppfattar man? Vad läser man in? Är det man ser färgat av fördomar? För vad säger den här bilden dig?
Så lätt att avfärda den här bilden som en leende yogatjej. Har hon några problem, vad vill hon sälja? Ofta läser jag kritik att folk som är ute på sociala medier bara visar upp en tjusig fasad. Att det är förljuget.
Därför tänkte jag berätta bakgrunden till den här bilden. Den togs 25-26 juni 2012. Hur kan jag veta det exakta datumet? Jo, jag hade beordrats att åka från Båstad till Stockholm för att göra alla cancerprover efter att det första som togs 15/6 visat på inflammatorisk cancer i mitt högra bröst.
Nånstans där, i början av juni tar vi omslaget till min första Knipbok. En bok som inte var skriven ännu, men som det var meningen att jag skulle jobba på under sommaren. Jag och fotograf Anneli hade bokat in tjejerna som skulle plåtas och vi visste att vi hade jobb att göra hela sommaren. Jag drev samtidigt en yogastudio i Båstad. Hela min tillvaro vändes upp och ned i samma stund som jag fick beskedet att jag hade cancer. Så klart. Så är det för alla.
Tillbaka till bilden. Jag har varit egenföretagare i stort sätt i hela mitt yrkesverksamma liv. Jag har jobbat hårt. På somrarna drev jag yogastudio i Båstad och hade gjort i nio år. Semester är sällan något jag haft råd att ta ut. För mig var yogaläraryrket ett sätt att just jobba på semestern. Så funkar egenföretagarlivet.
Jag har alltså precis fått reda på att jag drabbats av cancer. Bokomslaget till Knip där jag har långt hår har gått iväg. Jag kände att det skulle vara konstigt att boken har ett omslag där jag har långt hår och att på bilderna inne i boken skulle jag vara hårlös.
Jag var i Stockholm för att ta en massa nya prover, magnetröntgen, skiktröntgen. Det var så många undersökningar som också var så obehagliga. Jag är i någon sorts mellanrum. Jag vet alltså inte om cancern spridit sig. Jag vet bara att det väntar en massa tuffa cancerbehandlingar framöver men jag kan inte sjukskriva mig. Jag måste jobba. Jag har inte råd att vara sjuk. Jag vet att jag har världens sämsta sjukpenning för jag har inte sett om mitt hus.
Jag ringer Anneli som ska fotografera boken. Vi har jobbat ihop mycket. Vi har har gjort flera böcker ihop tidigare och en massa artiklar för olika tidningar. Det är en konstig stämning. Vi är nog båda rädda. Vi vet ju inte vad som väntar oss. Men i efterhand kan jag känna att det var där vi på riktigt började vårt samarbete. Anneli har fotograferat mig i så många utsatta situationer att jag ibland undrar vad finns kvar att visa? Vi har jobbat ihop oavbrutet sedan 2005. Jag är så glad och tacksam för det samarbetet.
Vi möts upp i den tomma lägenheten som ska bli mitt och Rays hem några månader sedan. En något större lägenhet än den vi då hade, men lägenheten är fortfarande för liten för oss. Vi fotograferar alla bilder som jag tror ska vara med i boken på mig. Men tänk här att boken inte ens är skriven. Jag försöker tänka ut hur boken ska se ut samtidigt som alla orostankar och dödsångest far runt i huvudet.
Men det är en egenföretagare som vet att om hon inte ”skärper till sig” faktiskt inte vet hur hon ska försörja sig. Jag ler för min överlevnad. För att det är så många vill se mig. Jag kan le på beställning. Jag är bara en egenföretagare som försöker överleva.
Idag är vi nog många som ler på beställning. Många som oroar sig för framtiden. Många av mina jobb är avbokade. Föreläsningar, workshops har flyttats fram på obestämd tid och igen finns oron att inte klara sig ekonomiskt. Jag delar den med många. Vi gör vad vi kan för att överleva. Eller vad säger ni?
