Tänkte att jag inte orkade svara, men så hittade jag den här sången på youtube: vem är kungen i djungeln
En kristen kvinna som sjunger för dagisbarn (ser det ut som eftersom hon sitter på golvet, i barnhöjd)
Och så kände jag, alla år man sjungit kristna sånger i kyrkan, ja, hela min uppväxt. Jag är uppväxt med att prästen höll i skolavslutningen och det var faktiskt min 20-åriga dotter, som gick ut nian i Katarina Norra. Där var det ALLTID skolavslutning i Katarina Kyrka med präst OCH rektor.
Är jag kristen? Nej, jag är med i svenska kyrkan, men är jag kristen. Tror jag på Gud, näe. Men jag tror på något större. Jag har en tro. Jag tror på det goda.
Och jag tror på att göra gott, karma.
Min religion är nog karma. Det man gör för andra får man tillbaks på något sätt.
Men också behandla andra som du själv vill bli behandlad.
Mina möten med olika religioner, har jag gjort att jag typ vill blanda alla. Plocka ut det gottigaste ur alla.
Jag skulle gärna vilja bikta mig, som man gör inom den katolska kyrkan.
Vad skönt att bikta sig. om man vet att man agerat fel, sagt fel, gjort fel och så får man recitera en bön 20 gånger, så har man liksom sonat sitt brott.
Efter varje yogapractice ber jag.
Jag ber för mig själv och alla jag älskar. De jag har nära, att deras liv ska vara kantade av kärlek, värme, uppskattning och att de ska vara friska och lyckliga.
Den stunden är särskild och alldeles speciell. MIN stund.
När min flicka var liten, läste vi Gud som haver barnen kär, och alldeles särskilt höll vi oss kvar vid det sista när man kunde lägga in sina egna önskningar.
Jag tycker Jesus verkar ha varit en häftig man.
Men främst av allt tror jag på det goda.
Vad tycker ni om Magdalenas inlägg, är det att åberopa gudarna när man sjunger AUM med barn?
Jag har inte barnyoga, men tycker nog att berättelserna om de indiska gudarna är just fina sagor, ungefär som Hans & Greta och Tummelisa.
Jag har haft lite barnyogaklasser, och jag har gjort en barnyogadvd. Där sjunger vi oooom, som blir oooomelett, och så skrattar vi.
Och så tänker jag på Indien, att det i de delar av Indien som jag varit, ändå samsas religionerna bredvid varandra. Och att första frågan i Indien, är vad man heter och sen typ vilken religion man tillhör. Mera för att det på nåt sätt är självklart att man tillhör en religion. Att det är viktigt, och sedan inte någon värdering om det är rätt eller fel att vara kristen, muslim, hindu, sikh eller katolik. Utan bara att man har en tro.
Att frågan vad man jobbar med, som är typ andra frågan man frågar här i Sverige, är helt underlägsen religionen.
Vad tycker ni?
Det handlar väl snarare om att Magdalena Graaf inte riktigt vet vad hon skriver om. Wikipedia är knappast en källa för 'sanning'.
Yoga är inte bara en typ av yoga. Vi i västerlandet har utvecklat många former som inte har någon som helst koppling till hinduismen. Dessutom, mantrat aom (som hon reagerar på) har visat sig har medicinska effekter genom vibrationerna i mun-och näs-hålorna. Man kan alltså se på yoga helt skiljt från religion och bara med västerländska, vetenskapliga och/eller fysiska perspektiv.
Eller så kan man välja att se yoga som en del av religion och då vilken religion som helst. Många meditationer handlar om att se kraften i sig själv och det kan tolkas som Allahs/ Jesus/ Guds/ Människans /Alltets kraft. Man kan välja själv, även om många inte tror det.
Låt oss bara hoppas att folk lär sig att hitta sig själva i denna sönderstressade värld.