”Hej Karin!
Jag är en tjej som har haft problem med ätstörningar i flera
år, det har gått upp och ner, jag har varit i olika behandlingar och träffat
läkare, psykologer och behandlare hit och dit. För några år sedan kom jag i
kontakt med yogan. Det var mest i hobbysyfte, men jag märkte ju att jag mådde
bättre i både kropp och själ efter en yogaklass. I och med att jag var
så lågviktig fick jag dock inte fortsätta för min läkare. Idag har jag
fortfarande vikt att ta igen, men jag har under resans gång mognat och förlikat
mig med det faktum att jag faktiskt behöver öka i vikt för att kunna leva det
liv jag drömmer om. Nu går jag inte i någon behandling, däremot har jag kontakt
med en yogalärare som undervisar kundaliniyoga och som själv har tagit sig ur
destruktiva beteenden med hjälp av yogan. Jag yogar hemma några gånger i veckan,
och läser din bok ”Yoga för kvinnor” som jag har fått låna av en annan
yogalärare. Någonstans i allt det här försöker jag hitta mig själv så att
jag vågar flyga med egna vingar. Jag har varit så bunden till andra människor i
min närhet och därmed har jag svårt för att ensam kasta mig ut i det
okända.
Känner dock att den känslan börjar vända nu. Jag fyller 21 år i
sommar och det är dags för mig att lämna mitt trygga bo så att säga. Jag
försöker att ta några steg i taget, exempelvis skulle jag vilja utbilda mig till
yogalärare men jag vill också åka till Indien – ensam, utan någon vän eller
släkting. Jag vet att du har erfarenhet av Indien (som de flesta yogalärarna
har) och undrar om du kan tipsa om vart jag bör åka och vad jag bör tänka på.
Vet även att du har anordnat yogaresor till Indien, det är inte så att du har
något sådant är på gång till vintern 2013?? Eller vet du någon annan yogaresa/
något yogaretreat som du kan rekommendera?
Det blev ett långt mail det
här och du får säkert hundra liknande varje dag, men jag håller tummarna för att
du orkar svara på ytterligare ett…
Svar:
Tack snälla du för ditt mejl och ditt förtroende. Den ålder du är i, är på många sätt härlig, men för mig var det min jobbigaste tid. Och jag tror att det kan ha varit det för ganska många andra jag känner. Att liksom ha hela livet framför sig kändes nästan kvävande på ett sätt. Jag la så mycket fokus på fel grejer, oroade mig för saker som jag nu förstår var helt onödigt. Jag tror att många kan känna igen sig i det du skriver.
Har du läst sista frågan som alla som svarar på Meningen med livet, svarar på? Om de skulle ge ett råd till en ung tjej, utifrån sina egna erfarenheter vad skulle det vara. Där tycker jag att det finns många fina svar, från många visa kvinnor.
Du har säkert hört det förr, men allt blir bättre med tiden.
Du skriver ärligt och berättar om dina ätstörningar. Jag kan på ett sätt förstå att din läkare ”förbjöd” dig till att träna/yoga, det var nog av omtanke för dig. Yoga kan också i vissa fall bli en annan sak som man missbrukar och det där är svårt att liksom sätta fingret på. Men jag hoppas du förstår vad jag menar. Jag älskar yoga, jag tycker att yoga är ett fantastiskt verktyg och på många sätt också en väldigt bra självutvecklingsform. Men min erfarenhet säger att inte enbart yoga räcker för att ta sig ur ett destruktivt beteende. Du måste hitta din kärna som gör att du står stadigt i dig själv. Jag har gått i så många olika former av terapier, och sökt min kärna. Man blir egentligen aldrig riktigt klar. Och när livet blir för mycket, så går jag tillbaka till terapin och yogan finns där hela tiden som en vän, för att liksom hitta tillbaka till mig själv. Precis som du beskriver att du varit bunden till andra människor, så är det ju det en svår nöt att knäcka. Att lära sig att inte bli bunden till fel människor. Jag vet också att resa, resa bort också är en del av ens egen utveckling. Oj, vad jag reste som ung, idag kan jag nog se på mitt resande som en flykt att inte stanna upp, att inte ta tag i det som kändes. Eller hur jag verkligen mådde. Att resa ensam, att inte känna någon kan ibland vara härligt och utvecklande, eftersom de man möter inte vet vem man är och man får på ett sätt möjlighet att utveckla den där personen man är, men som man kanske känner inte får komma fram tillräckligt mycket. Men att åka ensam kan också spä på ens ensamhetskänslor, utsatthet och beroende av att ha andra omkring sig. Om du har möjlighet, tycker jag att du i första hand ska träffa en lärare, yoga för henne eller honom, känna efter om det här är en person du känner förtroende för. Då är det ju ett plus, om den personen också har resor till Indien. För då kan du kanske följa med på en sån. Då har du möjlighet att välja bort att vara med de som är på resan, att vara ensam lite ibland. Men du har också möjlighet att vara med i den gemenskapen som kan uppstår på en yogaretreat.
Varmaste kramen
P.s Tänk på att du har all tid i världen, njut av att du har det. Njut av att livet har en massa möjligheter och att du är precis i början av ditt liv. Gör sånt som du tycker är härligt, omge dig med människor som tycker om dig och som du tycker om. När yoga är som bäst, så gör den att man tycker så mycket om sig själv och sin kropp. Man bryr sig om sin kropp och lyssnar på dess signaler. Om den har ont, om man är ledsen, om man är trött. Jag upplever att jag tar hand om mig själv och min kropp mycket mer på ett bejakande och snällt sätt än innan jag började yoga.”