Jag äskar den här busken. Den är så vacker. Jag vill ha en sån här tapet.Hur märkte du? Ja, det är en återkommande fråga jag får. Och hur märkte jag? Jag måste tacka min intuition, att jag lyssnade på kroppen och det allra svåraste att jag lydde Rays råd och tog mig själv på allvar. Att jag tog mig till doktorn med min oro. Alla år av yoga har kanske gett mig den kunskapen att verkligen känna efter. Att veta när det är fel. För det är en kunskap att lyssna på sin kropp, veta hur den känns, om den är trött, ledsen, ja, om den är i dur eller moll helt enkelt. Jag kände att nåt var fel. Mitt ena bröst svullnade upp. Jag kände inga knutor, mer att det kändes hårt och svullet. Tänkte först att det hängde ihop med min mens, men svullnaden stannade kvar också efter mens. Ray blev orolig och nästan krävde att jag skulle gå till doktorn. Till slut lyssnade jag på honom. Jag började googla och hittade att det finns en form som heter inflammatorisk bröstcancer, jag kände på mig att det kunde vara det. Jag hade gjort mammografi ett år tidigare och inget syntes på den. Men så är det här en cancerform som INTE syns på mammografin. Inte ens när det var diagnosticerat cancer syntes det på mammografin. Så bara så ni vet, cancer är inte bara knölar, cancer har så många skepnader, så vi måste våga lyssna på kroppen och på vår intuition. Och inte vara rädda för att kräva vår rätt att bli tagna på allvar av sjukvården.
Det var fredagen den femtonde juni. Min kära kompis Thomasines födelsedag. Thomasine dog för två år sedan i cancer. Det var första gången som cancer kom näranära in i mitt liv och jag förstår idag också hur hårt det tog mig att förlora Thomasine.
Det var också samma dag som jag och Ray skulle till mäklaren i Norrtälje och betala slutlikvid för huset i Skeppsmyra och få nycklarna till VÅRT gemensamma framtida projekt. Huset där vi ska bli gamla. Huset som är så stort att folk vi tycker om kan komma på besök, typ närsomhelst. Vi kan ha hela familjen där, våra barn och deras kompisar. Ett stort levande hus, som vi båda alltid drömt om. Vi skulle åka direkt till huset efteråt och röja ut alla linoleumgolv så att Rådjursgolv kunde komma på söndagen och slipa alla golv. Efter helgen visade det sig att vi röjt ut 130 kvm golv på 2 dagar och då lämnade vi ett rum orört…
Jag ringde Bröstcentrum på Karolinska och fick en avbokad tid samma dag. Tog en taxi för att hinna, hade packningen med mig. Läkaren kunde konstatera att bröstet var svullet och skrev ut voltaren för att häva svullnaden. Sedan ordnade hon en remiss till på måndagen för ultraljud och punktion. Helgen var som i trans. Voltaren är inte bra för mig, mådde dåligt av det och mådde dåligt av oron som jag kände.
Måndag morgon: När jag kommer till Bröstcentrum säger de att de inte kan göra ultraljud den dagen, att jag kan få en tid ett par veckor senare. Och om de inte gör ultraljud så vill inte läkaren punktera.
Jag började grina och blev bara så där överdrivet saklig. Som en urkraft, jag helt enkelt tvingade dem att punktera, trots att de inte kunde kolla på nåt ultraljud. Sen gick jag ut därifrån och in på en toalett och bröt ihop. Jag grät helt hysteriskt.
Jag visste.
Jag tittade på min telefon och min första tanke var; Vem ska jag ringa. Vem kan jag ringa? Så blev jag ledsen för det. Jag är inte så van att ”lämpa över” mina problem på andra. Jag tycker det är ganska jobbigt. Jag har några få nära som vet, men just då och där kände jag mig så ensam. Som om jag var ensammast i världen. Som tur var hade jag en inbokad terapitid och det var helt fantastiskt. För vi pratade om precis det.
Om att vänskap också är att dela sin svåra stunder. Att människor kan vilja hjälpa en och stötta och att mycket kan handla om att våga öppna upp för det.
Jag säger det till andra, men har haft så svårt att ta den platsen själv. Idag med det stöd jag fått från er läsare, nära vänner, min familj, elever, folk jag känt tidigare i mitt liv, gamla kärlekar. Det stödet har varit och är enormt. Och kanske är det så, om vi vågar visa vår skröplighet, vår sorg, vår rädsla så öppnar det upp för djupare samtal, intimare relationer. Jag är i alla fall helt överväldigad, totalt lovebombad i det här. Det lyfter mig och gör det lättare.
Sedan vet ni, jag åkte till Båstad och fick beskedet per telefon dagen innan midsommarafton. Min värld rasade totalt. Alla mina planer ställdes uppochner. Det var mitt livs värsta dagar innan jag kunde komma tillbaka till Stockholm och göra alla provet och se att det inte spridit sig i resten av kroppen och innan jag pratat med läkaren. En ångest som jag inte ens önskar världens elakaste människa. För ovetskap är din värsta fiende. Att veta är bättre, då kan man ha en plan. En karta över hur man ska göra och agera. Men ovisshet, du famlar i mörkret.
Idag vet jag att det finns tecken på den här formen av cancer. Om det kliar mycket i bröstvårtan och när jag tänker efter så har det verkligen gjort det. Bröstet svullnar upp är också ett tecken. Men sedan är det andra tecken som jag känner kan föras in där och det är tröttheten. Jag har varit så trött och varit väldigt godissugen. Jag tror också att mina hormonsvängningar är en stor del av det här. Att jag alltid mått så dåligt både fysiskt och psykiskt vid mens.
Så våga lyssna på din kropp och ta signaler som att det inte känns bra på största allvar. Bättre att kolla upp en gång för mycket, en en gång alldeles för sent.
Håller alldeles med dig!
Man känner själv.
Och sen…terapi är inte så dumt det heller…fast man ju
känner sig själv ganska bra.
Kram
Just det där att lyssna på sin inre röst är det nog många som behöver träna på. Det är så lätt att det bara rusar på och kroppen liksom bara får hänga med på något sätt. jag är otroligt tacksam att du delar med dig av även denna resa. Den kan lära många väldigt mycket!
Du är en förebild för mig och har så varit sedan jag började yoga med dig som lärare på en DVD. Att sedan några år senare få tillbringa en helg med dig och där få yoga live med dig var en dröm som gick i uppfyllelse. Du inspirerar och för mig framåt.! Tack!
Hej Karin! Du känner inte mig och jag känner inte dig men jag har följt din blogg lite till och från och läst böcker du skrivit. Jag blir otroligt berörd av din situation, också för att jag yogat för Thomasine och följt hennes kamp via henns blogg. Du är för mig en förebild när det kommer till att leva sunt och vara sann mot sig själv, att du på detta sätt skriver om din sjukdom är ytterligare ett bevis på din styrka och kärlek till livet, att inte ge upp, att våga ta striden, att vara närvarande och att prioritera att vara med nära och kära när du och de behöver det som allra mest. Ta hand om dig! Systerlig kram Cajsa
Den här texten andas en sådan styrka! Jag blir inspirerad – till att fortsätta med yogan och att känna in kroppen och ta dess/mina signaler på allvar, men också till att våga öppna upp på riktigt och då möjliggöra sanna möten och därmed verkligt sanna och djupa relationer.
Beundrar att du fortsätter skriva så rakt och naket om din resa. Tack för att du gör det.
Vi fick nog alla inte bara ont i hjärtat utan även flash back från Thompi den dagen du fick beskedet. Jag kände personligen: nej inte nu igen, inte Karin! Du skriver så fint, är så närvarande i alltihop. Vad jobbigt det låter med din natt, fy fanken för cellgifter, vad du får genomlida! Kram fina, kloka. Den blir bättre snart. Vet det. Puss/F.
Bästa Karin! Har precis "läst ifatt" den senaste månaden, och blir förfärad och tagen över hur fort och drastiskt allt kan förändras. Tack för att du delar med dig av dina tankar och reflektioner, vi andra har nytta av det!
Jag har yogat hos dig några gånger i Båstad, och du har varit en viktig pusselbit i min yogautveckling, som lett mig till att jag nu är instruktör i medicinsk yoga, (även för barn/ungdomar)Tänker att just denna yogaform kanske kan hjälpa dig något i den situation du befinner dig i nu? Inte mot själva cancerdelen, men ev för annat runtomkring, t ex alla tankar som far runt, ångest, rädsla, sömn o matsmältningsfunktioner etc ja du vet, allt hänger ju ihop. Tänker spontant på den underbara hjärtmeditationen Guru ram das, som är fantastisk! Många sjukhus i Sthlm använder ju Medi-yoga i sitt rehab-arbete, så om du orkar och känner att du vill prova, kanske det kan vara till hjälp!
Tänker på dig och önskar dig all styrka och kraft! Kram/Britt B
Karin du skriver så klokt om förmågan att lyssna på sin kropp och när den signalerar olika saker till oss. Vi kan aldrig lyssna för mycket på vår kropp tror jag – vi kan aldrig ta vår kropp på för stort allvar. Vi behöver verkligen lära oss att vara kompisar med kroppen. Något som jag via dina underbara yogaböcker & dvd:er vet att du är bra på.
Jag tycker också att din text andas modet att våga lyssna på sin kropp, stå på sig och visa sig själv kärlek och respekt genom att kräva uppmärksamhet av sjukvården. Det är tufft och det är krävande att samtidigt som man är så orolig lyckas att ta sig samman och klara av det.
Det gläder mig att du fick hjälp trots allt och inte behövde vänta längre än du fick vänta. Det gläder mig också att du lyssnade både på din egen kropp, din intution och på Ray och tog dig till KS. Bra gjort av dig!
Jag har ju själv samma erfarenhet som du har och vet hur mycket det tyvärr behövs i alla kontakter med sjukvården. Sjukvården kan vara och är i många fall fantastisk men den kan också vara alldeles för full av medarbetare som själva är stressade och icke närvarande och då inte heller kan möta människan i patienten.
Har du läst den senaste artikelserien om mindfulness och meditation i Svd på Idagsidan? Där var en artikeln om en läkare på Ersta som själv utövar meditation och hur han såg på behovet av detta inom vården. Mycket intressant artikel. Jag har länkat till den på min FB sida.
Många kramar till dig
Tina Peldán
Tack fina Karin för att du delar med dig. Du gör det så vackert, naket, starkt, innerligt och rakt.
Din resa har bara börjat, kanske din svåraste här i livet? Vad vet jag? Hursomhelst, du kommer ut på "andra sidan" med nya erfarenheter som du aldrig kunnat få på något annat sätt. Som en vinnare.
Härligt med alla som stöttar dig i din kamp mot cancern.
Kraft, ljus och kärlek till dig och din familj!
Helén, v-ås