Vaknade klockan fem. Huset är fullt. Alla sängar och soffan är fylld av Karolina, Ulrika och Petri och senare i eftermiddag kommer Anneli. Jag tycker det är så mysigt. Skulle lätt kunna bli en kollektivmänniska, alltså att bo i kollektiv. Bara man har ett eget rum, så att mna kan dra sig undan vid behov. Jag tycker det är mysigt att man alltid har nån där som man kan prata med, äta middag, lunch och/eller frukost. Man hjälps åt med att laga mat, handla och tvätta. Det är mysigt. Tänk om jag bott så när jag var en ensamstående mamma, vad mycket enklare tillvaron skulle ha varit.
Yogade och kroppen kändes lätt. Handstandsover, skorpionen, tog hälarna i kapotasana. Vad jag älskar ashtangayoga. Världens bästa yogasystem. Å, vad jag hoppas och önskar att jag får behålla det här och att jag kan fortsätta att yoga och känna mig så här lätt i kroppen, som jag känner mig nu. Jag tror att mycket handlar om att jag lagt om min kost och att jag äter en del extra grejer som stärker min kropp under cellgiftsbehandlingen. Jag ska skriva om det, men inte idag.
Idag ville jag skriva om det här med att vara positiv. Jag tror på att vara positiv och att man mångt och mycket kan välja det positiva tankesättet. Men jag tror att man måste ha gått igenom och sörjt och varit ledsen om man har ett bagage. Jag tror på terapi, att gå igenom sina sår och skador, så att det positiva stråket i en inte blir ytligt och tillrättalagt. Alltså att man låtsas vara glad och LYCKLIG för att det är det man ska vara just nu, fastän hjärtat gråter och man egentligen känner sig allt annat än lycklig. Men även om man som jag är en person som oftast är positiv, så måste man få vara sorgsen, sur, lite bitter, deppig och negativ i bland. Idag fick jag en fin kommentar av en tjej som yogat hos mig en tid. Hon hade läst mitt inlägg om att jag är Made in Russia. Hon är själv från ett öststatsland. Hon sa; Ah, du är gjord och uppväxt i Moskva, nu förstår jag. Och hon menade att hon förstod varför jag är som jag är. När jag sa att jag också var uppväxt i en italiensk familj, så förstod hon ännu mer.
Jag har aldrig riktigt känt mig hemma i Sverige. Alltid känt mig annorlunda och lite utanför. Jag har alltid känt att jag är för mycket. För tydlig med mina känslor. Att jag på något märkligt sätt ”tar plats” med mina känslor. Jag gråter när jag är ledsen. Jag skrattar högt när jag är glad. Jag ler mot okända och pratar med människor jag inte känner. Jag gillar inte att ”tjittjatta” ytligt, utan går helst rakt på känslorna. Jag älskar att överösa folk med komplimanger om jag tycker att de är bra på något sätt. Jag menar varför hålla inne med komplimanger? Jag tjurar om jag blir sur, och bråkar gärna högljutt. I många svenska ögon är jag en jobbig jävel. Men ibland tänker jag att det här ”jobbiga” sättet eller inställningen som jag har är precis det som kommer att hjälpa mig både i och ur den här situationen som jag är i nu.
Jag tänker nämligen ta för mig i den här situationen. Se till att jag faktiskt har det så bra jag kan och jag tänker inte be om ursäkt. Varken för att jag fått cancer, för jag anser inte att jag fått det av någon anledning, vare sig positiv eller negativ och jag tänker inte be om ursäkt för att jag tar för mig. Och jag lever helt här och nu. Om jag inte är sugen på att prata i telefonen, svarar jag inte när det ringer. För jag vill inte bli avbruten i det jag just gör. Jag svarar på mejl när jag känner för det. Haha jag är fullständigt hänsynslöst ego och jag tror jag ska fortsätta på det sättet, även sen när jag blivit frisk.
Jag tror vi låst in oss i ett hörn här i Sverige. Att vara lagom är inget ideal, i alla fall inte för mig. Jag gillar människor som brakar igenom, tar lite större tuggor av livet. Det måste få finnas plats för sorg och ledsenhet, på samma sätt som det måste få finnas plats för glädje och stora känslor. Man behöver inte svara Jag mår så bra, om någon frågar hur man mår. Och man egentligen mår skitdåligt. Och om någon mår dåligt behöver inte känna att man behöver muntra upp den, genom att säga tänk positivt. Nej, människor kan få sura och vara ledsna. SEdan är det inte okej att skälla ut oskyldiga bara för att man är på dåligt humör. Det är inte så jag menar. Men varför är vi så rädda för människor som är ledsna? Man vet ju att gråten en dag, en stund senare tar slut och efter regn kommer solsken. Men oj, vad man njuter då.
Vi får inte låta hela det här med att vara positiv ta krokben på vårt mående och istället göra att vi mår dåligt hemma på kammaren. Nej, ut med känslorna, så länge vi inte skadar någon annan.
Jag fick den här länken skickad till mig, den kändes så uppfriskande. Eller vad säger ni kära läsare: Hon vägrade vara glad för cancern
jag är också en bullrig person 🙂 Skrattar högt och oväntat, gråter när det är lessamt. Och jag tror att jag gjort många generade för att jag just inte är lagom. Du beskriver det träffande även för mig. När det gäller artikeln så förstår jag andemeningen men hon känns lite bitter. Och det är väl inte ovanligt att många säger att det svåraste som hänt dem, det har också gett mest i personlig utveckling? För min egen del har det varit så. MEN man kan inte se det i stunden, när det hände. Det är för mycket begärt, man är ändå bara människa. Det låter också hårt att en situation bara skulle ha nackdelar. Min fasta övertygelse är att det finns både ock i allt. Plus och minus. Men därmed inte sagt att man måste tänka positivt och hysteriskt tillkämpat glatt när man har det svårt. Om du förstår hur jag menar?
Annika, jag läser också nåt "bitter" i texten, men samtidigt känns det uppfriskande i det här lite överdrivna klämkäcka positiva. Så jag förstår precis vad du menar. Jag älskar att du är en bullrig person. Kram
För att kunna se något gott ur något ont kräver att man faktiskt ska komma ut på andra sidan ur det onda. Om man då är mitt inne i en sjukdomskris och faktiskt inte har en aning om hur livet ter sig om ett halvår, kan det vara lite förmätet att komma med" det här kommer lära dig älska livet på ett annat sätt" De jag vet som har drabbats av cancer ÄLSKAR redan sina liv. De är mitt uppe i småbarnsliv,äktenskap, meningsfulla sysselsättningar av olika slag. Men vi har ju av logiska skäl ett behov av att göra allt obegripligt begripligt och meningsfullt annars vore ju allt lite för svårt. Vart jag vill komma är nog att bördan för en som är sjuk och inte vet hur sjukdommen kommer utvecklas, kan det nog bli övermäktig i ångest snarare än tacksamhet. Ibland tänker jag att människor är så rädda för andras smärta och sorg, nästan som om det vore smittsamt att man gör det lätt för sig genom käcka klyschor. Att ens reflektera över att vi alla bara är en diagnos från sjukdom och kris vill man bara slå bort. "det händer bara andra" för nån annan är ju jag "alla andra". Precis som du skriver Karin måste vi våga (och faktiskt vilja), dela varandras sorger lika mycket som glädjeämnen. Det är ju så nära relationer skapas. Tyckte ändå att artikeln var lite befriande i sin, kanske lite vingbrutna, ärlighet:) kram Kia ooooom!
Hej Karin! Härligt med detta inlägg, då känner jag igen dig. Det känns som du är riktigt stark idag. Jag är imponerad över ditt vägval med Yogan och hur du uttrycker dina känslor så öppet tydligt och sårbart. Jag känner mig alldeles säker på att du tar dig igenom denna jävla cancer och blir en än mer lycklig och tacksam människa. Kan någon klara detta så är det du. Fortsätt att vara rysk och italiensk, och skrik ut glädje och sorg. Jag ber till övre makter för ditt tillfrisknande, Sverige behöver såna som du.
Made i Russia.. Är jag inte .. Men Farfar flydde Ryssland 1904.. Skriver du om mig.. Stämmer precis in på mig.. Har alltid kännt mig osvensk..Du har fått med allt. Att vara oblyg och säga va du tycker och tänker Prata med alla på bussen eller i kön!! .För många svårt i vårt långa land.. Oh så bra uttryckt kan inte uttrycka det bättre.