mingel på Radiumhemmet

Stockholm.
Kom hem till Stockholm igår efter en nästan sex timmar lång tågresa. Som tur var inga hostare, eller snörvliga och förkylda personer på tåget.
Nu har jag framför mig några riktigt jobbiga dagar. Cellgiftsbehandling med efterföljande ångestdagar och sömnlösa nätter.
Är jag förberedd? Jag vet inte. Jag vet bara att jag måste. Yogade lite här hemma i morse. Men känner mig svag. Har fortfarande mens. Pratade om det med min doktor idag. Jag är på väg in i klimakteriet, säger hon. Cellgifterna skyndar på det. Det är helt okej för mig, några fler barn lär det ju inte bli. Men jag tycker det är jobbigt att blöda, som om livet rinner ur mig. Att jag urholkas på nåt sätt.
Ni vet den där sista kvinnliga kraften. Påskyndad ålderdom eller nåt.
Är jag redo för att åldras så?
Min bonusson följde med till Radiumhemmet och träffen med min läkare Elisabeth. Han ville inte gå till sitt sommarfritids sa han. Han tar allt väldigt lugnt. Han såg mig ta olika blodprover, och hur min läkare kände på brösten och kollade hur stor tumören var. Hon kände också på mina lymfkörtlar, hon kände inget sa hon. Å, vad jag önskar att jag slipper det. Det är nästan det jag oroar mig för mest, att det ska ha spridit sig till mina lymfkörtlar. Efter nästa cellgiftsbehandling ska jag göra alla tester igen, ultraljud och mammografi och se vad som hänt med cancern.
Gode gud, låt tumören ha krympt till en liten lort, kanske till och med försvunnit.
Elisabeth tyckte mina värden var bra, så hon vill öka på cellgiftsbehandlingen i morgon. Känns så där. Vill ju inte att det ska bli som första gången, då jag liksom slogs ut helt. Jag är så rädd för att få infektioner och rädd för att hamna på sjukhus igen. Men jag måste lita på att de vet vad de gör. Jag måste det.
I väntrummet på Bröstmottagningen var det en kvinna som hejade på lillRay, det visade sig vara en klasskompis mamma. Och på vägen ut från Radiumhemmet träffade jag en gammal arbetskamrat. Jag och Lillen, som jag kallar min bonusson skrattade och sa att det var som att vara på fest när man träffar en massa folk man känner, men som också har cancer.
Och kanske är det så, lika bra att vänja sig.
Min kompis Henrik hade hört nånstans att modebloggen är på väg ut, att det nya är cancerbloggarna. Haha, det är ju nästan humor. Men faktum är att min blogg har ökat med mer än 80 000 läsare, eller hur man nu läser av det där sedan jag blev sjuk. Det är över 1500 unika läsare varje dag. Han kanske har rätt…
Cancer är så nära. 50 000 svenskar får cancer varje år. Vi drabbas alla av det på något sätt. Antingen får vi det själva, eller så får någon vi tycker om och har nära cancer.
Den här tiden, de här dagarna sedan jag fick beskedet om att jag har cancer har på många sätt förändrat mitt liv. Ändrat mitt sätt att se på mycket. Förändrat mig. Fått mig att inse att livet är förgängligt, att det inte är alldeles självklart att leva lycklig i hela sitt liv. Om man ens får leva hela sitt liv. Att livet kan tas ifrån en.
Och är man redo för det?
Jag tror ingen är redo för att dö, särskilt inte när man får ett besked om en sjukdom. Det är också i nöden som ens vänner visar vilka det är. Och det är verkligen så, att folk reagerar olika på när man som jag hamnar i nöd. Herregud, jag ska skriva om märkliga beteenden nån dag, men inte nu.
För jag vill skriva om stödet. det livsviktiga stödet vi olycksdrabbade behöver. För det som jag verkligen blev som allra gladast över, det är all kärlek jag fått.
Allt stöd.
Supporten.
Min egen armada av vänner som krigar vid min sida, för mig. Som lyfter mig när jag dippar. Som hjälper mig igenom den här skärselden. Så evinnerligt tacksam.

Läste några rader i en bok om vänskap och kvinnor som drabbats av bröstcancer. Det stämde så bra:

”The most important thing for a woman with breast cancer is not to be left alone. A woman must feel that her loved ones are close by her side.”

Och idag måste jag säga: Happy, happy Indipendence day Mother India! Vande Mataram…