jag är trött

Vilka dagar det har varit. Det har varit jättehärligt. Kanske inte härligt, härligt, men farligt farligt som sången. Men jag är trött nu. Väldigt trött. Huset i Båstad har varit fullt av folk. Jag har haft Karolina, Petri, Ulrika och Anneli boende hos mig. Workshopen med Petri är avslutad, allt börjar närma sig avslutning. Om en vecka stängs min studio i Båstad ner för alltid, men förhoppningsvis kommer Yogavita att dyka upp någonannanstans. Om en vecka packas flyttbilen och det är Bye, bye Båstad och Hej Björkö.

Jag och Anneli har jobbat med Knip-boken, men också med boken som vi kallar för cancerboken. Den har vi ännu inget bokkontrakt på, men det måste bli en bok. (jo, några har hört av sig)  Jag vet precis i huvudet hur jag vill att den ska bli och Anneli är med på tänket. Men igår var jag trött, kroppen ville inte mer och jag somnade som en bebis, eller kanske en liten liten kvinna i min soffa.

Jag är väldigt behovsstyrd för tillfället. Jag vet att jag har mycket energi och mycket kraft, och trots min situation så har jag det fortfarande, ja, den här energin. Men det jag märkt, det är just det här att jag är väldigt och då menar jag väldigt behovsstyrd.

 Jag måste ha mat precis på pricken samma stund som jag blir hungrig. Jag kan inte hålla ögonen öppna  när jag blir trött. Men det som jag märkt allra starkast det är att jag orkar inte prata i telefon. Efter ett samtal blir jag så trött, så trött.
Jag har flera som jag borde ringa. Men jag orkar inte. Det känns bara som att jag kan bara vara här och nu, precis där jag är. I just denna stund. Jag orkar inte uppdatera folk i hur jag mår. Orkar inte bli avbruten i det jag just gör.

Om jag går en långpromenad längs havet med Anneli, eller en promenad i skogen med Karolina, vill jag vara just där i den promenaden. När telefonen ringer, så avbryts jag mitt i nåt som är viktigt och jag tvingas in i att tänka på att jag har cancer.
Min energi stannar av.
Jag vill vara där jag är.
Kan ni förstå vad jag menar?
Det betyder inte att jag inte bryr mig om de som inte är i min närmsta omkrets eller i min närhet rent fysiskt. Utan precis det, att jag kan inte vara nånannanstans än just där jag är. Min hjärna och min kropp klarar liksom nästan inte av att vara på den där promenaden, sedan bli avbruten av ett samtal och sen återgå till promenaden.

Ibland kan jag svara på mejl som jag får eller sms. Men det blir ofta korta svar.
Jag räcker inte till, till mer.

Att få cancer och alldeles särskilt gå på cellgifter var som någon sa, som att vara bakfull. Jag tror jag vill dra det lite längre. Det är som att vara gravid, höggravid.
Hjärnan har saktat ner på gott och ont. Mest på gott tror jag.
Jag glömmer saker. Om någon säger till mig att jag ska komma ihåg nåt, glömmer jag det i samma stund. Jag har till och med glömt bort var tangenterna sitter på min laptop. Jag måste ofta gå tillbaka och skriva om ett ord, eftersom bokstäverna kastas omkull och hamnar fel.
Jag kan inte sova en hel natt, går upp och kissar flera gånger.
Åsså, den här ”egofieringen”, jag kan bara vara där jag är också i mina tankar. Jag har liksom svårt att koncentrera mig på något annat än att jag just nu har cancer och ska överleva det här.
Det är lite Godnatt och sov gott på mig just nu.
I eftermiddag tar jag och Anneli tåget till Stockholm. Den här veckan är en sån där cellgiftsvecka. Gode Gud låt den här omgången vara relativ smärtfri och att jag ska slippa bli sjuk och svag, må illa och må dåligt. Slippa ångesten.

0
0