Det sägs att stressnivån sänks när vi är nära hundar. Jag tror på det. Jag tror på att djur är som små kärleksmirakel. I alla fall tycker jag att min lilla pudelpojke är ett alldeles särskilt mirakel. Och nu när jag är sjuk har han visat ännu mer av sina fina sidor. Han vaktar mig. Minsta pip i huset morrar han för, varnar mig. Han har också hela tiden koll på vad jag gör, vart jag går och om jag är på väg nånstans. Han vill vara med. Jag tror djur känner när vi är skröpliga.
Som här när Pino kastar sig över mig och fullständigt överöser mig med kärlek. Han tyckte nog att jag behövde kärlek.
Snart fyller Pino sex år. Han hämtades i en liten by mittemellan Höör och Hörby. Jag hittade Pino på blocket. Han är ingen rashund överhuvudtaget. Och snart skulle det visa sig att att den billiga (med modifikation) hunden på blocket hade en massa osynliga fel. Jag gjorde säkert alla fel man kan i hundköparboken, men det är mitt bästa köp. Pino är världens snällaste och gulligaste.
Och det är så härligt att ha honom när jag mår så här. Visst, det är dagar när det är jobbigt och jag faktiskt inte kan ha honom. När jag är för svag, eller när jag måste göra en massa sjukbesök. Men mestadels är det underbart att ha honom. Få vara med honom. Han är ett sällskap.
Jag träffar många kvinnor på Radiumhemmet, flera har berättat om sina hundar. Att promenaderna med hundarna gör att de kommer upp och ut och att det är viktigt för dem.
Här är från i somras. Vet inte hur många gånger vi gått den här gatan fram och tillbaka till studion; jag och Pino.Nu drömmer jag om en aprikosfärgad liten toypudelflicka. Men ingen annan i familjen verkar tycka det är en bra ide. Förutom min dotter och hennes kille. För de skickade mig det här kortet, med den här texten. Haha, de har fattat vad jag gillar.
” Pino vill ha en aprikosfärgad syster.”
Nu ska vi försöka bygga upp en yogastudio här ute på Björkö som Pino kan få vakta, men nog ser det lite ensamt ut där i hundsängen. Snälla, ge mig förslag, råd, tips på hur jag på bästa sätt kan får resten av familjen att liksom jag också tycka att en aprikosfärgad toypudelflicka är en jättebra ide. Vem vet, det kanske kan bli en pudelkennel…
va, en by mellan Höör och Hörby???…Är han möjligtvis från Ludvigsborg?…äää, jag är bara nyfiken. Man blir ju det som gammal skåning.
Yin behöver man om man har yang. Jag har alldeles förmycket yang här…därför blir det snart en tjej hund.Det är mitt argument för att få det jag vill. Stor Kram
Jag är i en annan sits. Min man vill så gärna ha en hund men inte jag… Jag tänker att nu när vi är fria och barnen flyttat hemifrån, ska vi då skaffa något som vi måste passa? Kanske är det väldigt platt tänkt jag vet inte. Men jag är mer av en kattmänniska, har haft katt under min uppväxt och gillar de självständiga djuren som man också får mycket kärlek av. Men jag väntar med spänning på att se vilka svar du får 🙂 Kanske jag också kryper till korset! Kram kram
Hej Carin!
Vill börja med att beklaga över det mycket tråkiga beskedet du fick i sommras, fick höra detta av min väninna Lotta Lidbeck. Vi har ju träffats du och jag då du köpte din fina hundsäng av mig för flera år sedan. Såg fina bilden på Pino i sin säng:) och självklart tycker jag att han skall ha få en liten aprikosfärgad pudel kompis. Kan vara skönt att få ngt mer att lägga sin fokus på. Önskar dig all lycka till med dina behandlingar och jag kommer att följa dig här på din blogg. Kram