Mira gick hem med en kasse hårprodukter. Det lär ju ta tid innan jag kommer att använda rotlyft, olika specialbalsam, hårskydd mot solen och allt jag lyckats samla på mig för håret. Hon blev en en kasse rikare, dessutom passade hon på att kolla in mitt parfymförråd. Det finns verkligen ingen annan än hon som kan linda mig så lätt kring sitt lillfingret. Hon gick hem med en nästan oanvänd Tom Fords Black Orchid också. Hon hade en massa argument, varför den lukten inte passade på mig. Haha jag köpte dem alla.
Bildtext: Mira och jag poserar för VeckoRevyn. Mira är sex veckor här. Sån lycka. Jag tycker man ser i mina ögon att jag är lycklig.Dessutom passade Mira på att berätta att hon och några av hennes väninnor kallar oss mammor för CancerTanter. För några av hennes väninnors mammor har liksom jag fått eller haft cancer och/eller kämpar med sviterna med och efter. Supersorgligt så klart, att flickorna ska behöva oroa sig för sina mammor. Men jag tror på deras humor, galghumorn, det är ett sätt att också stå ut med ”läget”. Göra det mer lätthanterligt kanske. Det är inte bara gråt som är förlösande, även skrattet kan förlösa.
Men är det inte ovanligt mycket cancer just nu?
Känns som var och varannan får cancer.
Eller är det bara för att jag själv fått cancer som jag har tentaklerna ute?
Borta är liksom Pantertanter. Ni vet tanter som lever livets glada dagar på ålderns höst. De som får en att längta till att bli pensionär. Jag har ju alltid, alltid längtat till den dagen. Gud vad jag hoppas att jag får blir pensionär med min gubbe. Nu måste vi, jag och de andra cancertanterna klara av sånt som brukar komma på ålderns höst innan man fyllt femtio. Är inte det lite väl tidigt?
Just nu är jag en cancertant som blir glad av såna här videos: Gagnam Style
Eller favoriten av dem alla: Frank och bebisen. När jag ser reklamfilmerna med fåret Frank och hans Francine blir jag alltid så där löjligt glad. Jag samlar på bra dagar har jag skrivit tidigare, men jag samlar också på bra ögonblick. Och det behöver inte vara skaldjursplatå på tjusigaste restaurangen, även om det är supermysigt.
Jag övar på att säga nej. Det viktigaste just nu är min energi, det är ju den som ska klara mig igenom det här. Jag måste spara på den, snarare fylla på den.
Just nu tackar jag nog nej till ganska mycket, som dokumentärer om mig, reportage för rosa bandet galan, intervjuer om varför jag bloggar. Jag behöver all min energi nu. Jag vet inte från dag till dag hur jag mår. Igår hade jag vattenblåsor i hela ansiktet och på skalpen. Idag verkar de ha lindrats något. En dag i taget. Men jag kommer igen, men just nu vill jag bara vara hemma. Bloggen passar mig perfekt, då kan jag uppdatera vänner och er som läser hur jag mår och samtidigt vara hemma.
JA Karin. Det är alldeles för tidigt! Men du har gott om tid att bli Pantertant sen!!! Om du söker skratt tipsar jag gärna om denna underbara franska kortfilm på youtube…
http://www.youtube.com/watch?v=IQUg75Q_t1c
Hej Karin!
Första gången jag skriver till dig. Har bara känt till ditt namn tidigare via yogan, men har inte (vad jag vet) träffat dig. 🙂
Jag har själv träffat mr/mrs C, 15 år sedan nu, jag var ung och kom lindrigt undan. Men rädslan fanns kvar länge. Dyker upp fortfarande ibland, men mest känner jag tacksamhet för de där åren fick mig att gå från yta till insida, från negativ glättighet till sanning och från odödlig till ödmjuk en dag i taget.
Ville mest säga hej sådär medmänniska till medmänniska 🙂 när jag skickades till din blogg. Har svårt att tro att det här inte är något annat än en (omild) spark i baken för att du ska kunna ge ännu mer sedan. Till fler och med ännu mer äkthet. Det kan ju inte jag veta, men jag har svårt att se något annat med den nakna ärlighet du ger bort.
Har du kollat in Kris Karr? Fick ut mycket av henne, hennes film och bok "Crazy sexy cancer" när jag var i rädsloklorna. Och Dan Mac Donald (sök på liferegenerator på youtube och ge honom minst 5 filmer, han verkar rätt knäpp vid första anblicken…;). Och Dr Robert Morse Nd som definitivt verkar helt galen men har det största hjärtat och otrolig kunskap om sjukdom, eller snarare hälsa.
Vet inte om det hamnar under "oombedda råd", men jag antar det. Förlåt! Hate it myself. 🙂 Men det finns inget "det här är det rätta sättet" i det (lovar:) och jag är väldigt medveten om att det inte talar till dig bara för att det har talat till mig.
Nog från mig.
Tror på dig. Och sätter små glada och tjocka änglar vid din högra och vänstra sida. 🙂
Keep it up sister, du är så snygg utan hår!
Instämmer – alldeles för tidigt! Kära Karin, håll hårt i humorn din!! Som sagt; jag gillar Frank och bebisen med. Urgullig. Som Pino. Hinner inte göra så många inlägg nft. Men, du ska veta att jag läser varje nytt blogginlägg. Tack, för att du delar med dig! Puss och kram
F.
Jag är också så glad och tacksam för att tjejerna har varandra. Kanske är det lättare för de att prata om hur de känner med varandra än med oss. De ska ju alltid vara så himla starka och duktiga.
Min sjukdom och mina behandligar är helt olika dina men det har varit kul (kan man säga det?) att läsa din blogg i alla fall. Och jag håller med dig – hoppas vi alla får bli pensionärer. Jag längtar mer till det än till några fantastiska resor, spännande utmaningar eller upplevelser. Jag vill bara ha tillbaka min vardag och sedan bli gammal i lugn och ro./Vilmas Cancertant