ÅÅÅ, vad jag älskar min man. Han är bara bäst, bäst, bäst. Igår, det var kanske inte det smartaste. Fast å andra sidan just nu är det inte mycket i mitt liv som är särskilt smart. Många faller ju lätt på att flytta. Tycker att det är väldigt jobbigt. Jag vill verkligen inte förringa det, men jag har redan flyttat EN gång under mina cellgiftsbehandlingar, flytten från Båstad till Björkö och nu är det dags för flytt nummer två. Vi har fått en lite större lägenhet i området, men observera liiite större och flyttar i slutet av månaden.Vi fortsätter med vårt compact living, eller smart living som jag skulle vilja kalla det, ett tag till.
Men det för oss också närmare. Typ tvingar oss närmare. Vi är nära, vi är på varandra.
Jag kommer ihåg när Mira var en liten flicka och vi hade en liten tvåa. Hon hade eget rum och jag sov i vardagsrummet. Under några veckor hade vi en fuktskada som åtgärdades i vardagsrummet och jag var tvungen att flytta in i hennes rum med tv och allt. Å, vad hon tyckte det var mysigt att vi bodde på varandra så där. Och det är faktiskt mysigt på nåt sätt och väldigt ekonomiskt att bo smått.
När den här cellgiftskuren är klar har jag alltså flyttat TVÅ gånger.
Ibland tänker jag; Varför måste jag alltid prövas så hårt?
Orkar nästan inte tillägga att jag också försöker slutföra boken som skulle varit klar i slutet av augusti.
Det är mycket nu är verkligen ingen underdrift.
Men nu till det inte så smarta. Igår tog vi oss till Ikea, för vi skulle kolla grejer som vi trodde vi ville köpa. Men det blev inte så mycket köpt och jag var så trött när vi kom hem att jag fullständigt däckade klockan åtta och sov i ett sträck till fem i morse.
Men det härliga med min man är att han pussar på mig hela tiden och OJ vad jag behöver det. Hela vägen ut till Ikea, på Ikea och hela vägen hem. Som två tonåringar som precis träffats. Så himla härligt. Jag behöver min man så mycket. Just nu är ett sånt läge att jag helst skulle vilja vara en liten Kånkenryggsäck på hans rygg, som följer med honom överallt.
För jag är svag nu.
Och trött.
Försöker yoga, men måste ändra min yoga ganska rejält. Det gör ont i kroppen. Den här cellgiftsbehandlingen har tagit hårt på skelettet känns det som och jag har ont. Dessutom blir jag andfådd för minsta lilla, orkar nästan ingenting och benen blir som spagetti. Har världens sämsta balans och väldigt lågt blodtryck. Har superdålig blodcirkulation och fryser på nätterna så jag måste ha dubbla täcken, och ändå svettas jag. Jättemärkligt.
Min kropp är inte med mig.
Det är en väldigt obehaglig känsla för någon som behöver sin kropp, behöver sin yoga. Till och med andningen har påverkats den här gången. Det hänger nog ihop med hjärtat. Herceptinet tar på hjärtat.
Men jag är så tacksam att jag inte är ensam i det här. Man ska inte vara ensam i en sån här situation, å, vad jag önskar alla en härlig och stöttande partner.
Jag längtar så tills den här cellgiftskuren är över och jag får återhämta mig. Hämta tillbaka mig själv.
Men det för oss också närmare. Typ tvingar oss närmare. Vi är nära, vi är på varandra.
Jag kommer ihåg när Mira var en liten flicka och vi hade en liten tvåa. Hon hade eget rum och jag sov i vardagsrummet. Under några veckor hade vi en fuktskada som åtgärdades i vardagsrummet och jag var tvungen att flytta in i hennes rum med tv och allt. Å, vad hon tyckte det var mysigt att vi bodde på varandra så där. Och det är faktiskt mysigt på nåt sätt och väldigt ekonomiskt att bo smått.
När den här cellgiftskuren är klar har jag alltså flyttat TVÅ gånger.
Ibland tänker jag; Varför måste jag alltid prövas så hårt?
Orkar nästan inte tillägga att jag också försöker slutföra boken som skulle varit klar i slutet av augusti.
Det är mycket nu är verkligen ingen underdrift.
Men nu till det inte så smarta. Igår tog vi oss till Ikea, för vi skulle kolla grejer som vi trodde vi ville köpa. Men det blev inte så mycket köpt och jag var så trött när vi kom hem att jag fullständigt däckade klockan åtta och sov i ett sträck till fem i morse.
Men det härliga med min man är att han pussar på mig hela tiden och OJ vad jag behöver det. Hela vägen ut till Ikea, på Ikea och hela vägen hem. Som två tonåringar som precis träffats. Så himla härligt. Jag behöver min man så mycket. Just nu är ett sånt läge att jag helst skulle vilja vara en liten Kånkenryggsäck på hans rygg, som följer med honom överallt.
För jag är svag nu.
Och trött.
Försöker yoga, men måste ändra min yoga ganska rejält. Det gör ont i kroppen. Den här cellgiftsbehandlingen har tagit hårt på skelettet känns det som och jag har ont. Dessutom blir jag andfådd för minsta lilla, orkar nästan ingenting och benen blir som spagetti. Har världens sämsta balans och väldigt lågt blodtryck. Har superdålig blodcirkulation och fryser på nätterna så jag måste ha dubbla täcken, och ändå svettas jag. Jättemärkligt.
Min kropp är inte med mig.
Det är en väldigt obehaglig känsla för någon som behöver sin kropp, behöver sin yoga. Till och med andningen har påverkats den här gången. Det hänger nog ihop med hjärtat. Herceptinet tar på hjärtat.
Men jag är så tacksam att jag inte är ensam i det här. Man ska inte vara ensam i en sån här situation, å, vad jag önskar alla en härlig och stöttande partner.
Jag längtar så tills den här cellgiftskuren är över och jag får återhämta mig. Hämta tillbaka mig själv.
Karin, har du testat Göran Bolls mediyoga dvd:s? Jag skickar dig gärna ett par. Adress? Skicka den i ett FB meddelande till mig. Mediyoga är en mer stillsam yoga och passar perfekt när kroppen går igenom påfrestningar, som rehab eller när man bara behöver varva ner.
Sedan måste jag fråga dig: Kollar läkarna regelbundet upp ditt hjärta? Om inte KRÄV det! Jag fick hjärtsvikt, som blev kronisk och förstod ej att min trötthet berodde på ett sviktande hjärta! Trodde tröttheten var normal cancertrötthet och lite "livet är tungt nu Depp" i största allmännhet. Det berodde tyvärr inte bara på det och vi kollade för sent så svikten blev kronisk och livslång redan när jag var 35 år.
KRÄV att du blir kollad regelbundet under din behandling och var uppmärksam på andfåddhet, viktökning och andra signaler.
Hoppas jag inte lägger ytterligare sten på dina axlar nu. Det jag vill är skydda dig och ge de råd jag önskar att jag hade fått då för snart 15 år sedan. Kram
Karin, tack för att du bloggar. Du ger mycket stöd till oss som är nära dig och alla andra med bröstcancer eller annan tung sjukdom. Du är en ambassadör för så mycket, tack. Nu hoppas jag att du och alla andra ska slippa ha ont och bara få bli friska när behandlingen är över – det finns bara en utväg, eller hur? massa stöd och tankar.
Något som är otroligt bra för leveråterhämtning efter cellgiftsbehandling är mjölksyrade grönsaker och rödbetor i synnerhet. Annat som är bra är basilika, gurkmeja, koriander, kronärtskocka, spiskummin och naturligtvis vitlök, annan lök är också renande. Inget socker eftersom det matar cancer (har inte läst hela din blogg men antar att du vet det redan), inget vetemjöl då det ger upphov till metastaser. Socker och spannmål gör kroppen sur och cancer trivs i sur miljö. Bikarbonat gör också kroppen mera basisk. Skratta mycket och tänk positivt, kanske inte det lättaste men det hjälper faktiskt. Cancer tycker inte heller om syre. vitamin B17 är naturens egen cytostatika, finns bl a i aprikoskärnor. http://www.aprikoskarnor.se/vad-ar-vitamin-b17/ Kämpa på!!!
Ja du har det bra som har en kär partner vid din sida
jag önskar jag hade det i min sorg
lena
Kram till dig fina Karin. Vad jordnära du skriver. Om kärleken till din man. Precis så känner jag med min man. Trygghet. Kram till dig.