vilda bebin

Igår var jag inte så glad när jag vaknade. Faktiskt ganska ledsen av flera olika anledningar. Det är mycket som händer i mitt liv. Jag har avslutat ett väldigt jobbigt kapitel, Cellgiftskapitlet. Förstå känslan. Det är som att föda barn i fyra månader, så äntligen är det över.
Inga mer gifter i min kropp.
Inga mer biverkningar som slår ut mig.
Ingen mer rädsla för att bli sjuk för att jag infektionskänslig av cellgiftet.
Nu handlar det bara om att bygga upp min kropp igen, hjälpa cellerna, njurarna och levern som fått jobba så hårt i fyra månaders tid. Nu väntar operationen och fem veckors strålning. Det är verkligen ”all in”och en sån här situation tär inte bara på mig men på alla som är i min omgivning. Jag har mått rätt dåligt och en stor del av det tror jag beror på att jag inte kunnat yoga. Jag behöver yoga inte bara för att hålla kroppen i trim, utan för mitt psyke. Får jag inte yoga blir jag i längden ledsen.
Och visst, jag är ledsen också när jag får yoga, men den ledsenheten blir liksom inte övermäktig. Den tar inte över.

Det här stället, mammografiavdelningen sätter igång oro i mig. Jag blir stel som en pinne och i huvudet rusar tusen tankar. Det var här på ultraljudet som jag fick se hur min cancer såg ut. Kroppen minns. JAG minns. Igår gjorde jag kollen som man gör efter att man gjort alla sina cellgiftsbehandlingar för att se om cancern gått ner. Jag har berättat för min läkare att jag inte klarar av mammografin, att jag får ångest när jag står där i det där kala rummet och mina tuttar ska tryckas ihop i den där maskinen. Jag ifrågasatte också varför jag skulle behöva göra den undersökningen, för det har ju inte heller synts något på mammografin. Så Elisabeth, min onkolog sa att det räcker med ultraljud för mig.

Så när jag och Cissi kommer upp på avdelningen möts vi av en väldigt oinkännande sköterska som typ menar att så kan jag inte göra och det måste deras läkare avgöra. Prestige, vad vet jag. Men det gör mig så beklämd och ledsen. Varför kan inte bara ord gälla, varför ska man behöva ta fajter när man är som mest skörast? Varför ska jag behöva känna mig som att jag är en jobbig patient. Jag hade ju blivit lovad att slippa. Men jag vägrade och behövde bara göra ultraljudet, precis som min läkare också lovat mig. Jag är så glad att Cissi var med, hon var också med inne i undersökningsrummet. Ibland kan jag önska att jag var rom. Om man tillhör en romsk familj och blir sjuk, inte lämnas man ensam då, nej, då följer hela släkten med in till sjukhuset. Måste kännas så himla tryggt för den som blir sjuk. Han/hon behöver inte ens be om stöd. Kanske har jag alltid känt den där avundsjukan. Jag föddes på Karolinska sjukhuset den åttonde augusti 1964. Tre dagar efter min födelse döptes jag också på sjukhuset i deras lilla kapell. Vi var ju utlandsvenskar och jag behövde ett pass. Samtidigt som jag, döptes också ett barn ur Taikonfamiljen, så kapellet var fyllt av romer. Kanske var det där som min längtan efter det där totala stödet, sammanhållningen föddes, men också den där känslan av att inte riktigt passa in.

Läkaren som gör ultraljudsundersökningen, jag har lyckats pricka in henne tre gånger nu sedan i somras. Hon är så snäll. Hon berättade vad hon gjorde och vad hon såg. Cancerspåren har försvunnit. Hon sa, att om hon inte vetat om var cancern varit tidigare, så hade hon nog inte sett det. Små små spår av en störning var allt hon såg. Men bröstet måste bort, men det är såna bra förutsättningar. Cellgifterna har svarat så bra. Det är ju egentligen helt fantastiskt.

Efter undersökningen och blodprovtagningen åkte jag och Cissi till Blueberry och så babblade vi. Hur härligt är det inte med bästa kompisar? De vet det mesta om en och jag älskar att jag med Cissi kan vara både liten och stor, svag och stark, glad och ledsen. Ja, hela mitt register.

Hann med alla lägen i känsloregistret, men slutade besöket med att trycka på gladgubben.