Anneli skickade lite bilder som hon tog på mig i torsdags. Jag började gråta när jag såg bilderna. Jag tror det blir så påtagligt när man ser sig själv på bild. Som om jag liksom hajjar vad jag går igenom. Jag är så mycket inne i det som är jag just nu. Mitt liv som det är. Hur det känns. Min trötthet och ledsenhet över att det är motigt, att möta min blick varje morgon i spegeln. Att saker och ting är som de är. Att försöka karska upp sig, orka lite till. Vilja lite mer. Inte ge upp. Inte lägga sig i soffan och äta praliner tills de här fem åren gått. Fast jag tror det skulle vara enklare. Liksom ge upp och jag fattar att man vill det. Att det är så inihelskotta motigt. För det är först om fem år som jag friskförklaras. Att det stramar i kroppen, men kanske framförallt i armen och i mitt opererade bröst. Hur armen kan fastna i ett läge. Så när jag ser bilderna ser jag också hur jag kämpar. Kämpar för att komma tillbaka. Samma dag som bilderna togs blev jag också uppringd av sjukgymnasten som föreslog att vi skulle ses efter helgerna.
Jag: ”Efter helgerna?”
Hon: ”Ja, i januari, efter julhelgerna”.
Jag: ”Du kan inte mena allvar, efter helgerna… jag kommer att bli galen om jag inte får börja träna NU. Kan jag inte få tillgång till ert gym(alltså Radiumhemmets gym), för jag vet inte om jag är redo att gå på ett vanligt gym på stan än”
Hon: ”Gymet stänger över julen, men okej vi kan mötas 17 december”
Precis så är det. Nu är det snart jul och allt stänger ner. Och jag tvingade till mig ett tidigare möte. Varför ska det behöva vara så här? Varför måste man behöva vara så stark om man är sjuk?Tvinga och trixa för att få igenom det man vet man mår bra av. Det man mår bäst av. Jag vet ju att jag mår mycket bättre om jag får komma igång med träningen. Jag kommer att återhämta mig bättre, jag blir en bättre patient. En gladare patient. Och alldeles säkert en friskare patient.
Bildtext: Armen fastnar, det stramar i armhålan. Jag tar varje tillfälle att försöka träna och stretcha, som här på P13. Radiumhemmets avdelning, här där vi får cellgifter och herceptin.
Heja dig Karin!
Klart du ska träna.
Min kirurg sa att jag skulle putsa fönster. Det är bra rörelser för armen. Cirkelrörelser.
Kram
Karin Karin!!! Bra att du fick tid innan jul för du kan göra rörelserna hemma! Nu i juletider tänk på att inte bära med den onda armen!!!!!! Bara strålningen är över kommer det att bli lättare! Förstår att de är skit men snart………… Bad för dej i går…… När du orkar o kan gå på söndagsmässan i Allhelgonakyrkan, det är mycket helande! Kram Mimi