vad fick Stig att tappa fotfästet

Just nu pågår den här kampanjen för tidningen Situation Stockholm i tunnelbanan här i Stockholm. Vanligtvis åker jag mest buss i stan, men i morse missade jag bussen till Karolinska och tog t-banan till Sankt eriksplan. Under några år bodde jag på Krukmakargatan, ungefär vid Zinkensdamm, bara några portar bort på den gatan låg också Situation Stockholm. Där de hemlösa hämtade tidningar som de sedan sålde. Vid varje nytt nummer var det fest på gatan, då alla hemlösa som jobbade med tidningen samlades för att få de nya tidningarna. Några lyckades inte hålla sig nyktra, men många försökte. Behöver jag tillägga att Pino var väldigt populär?

-”Han är så mallig din hund, malliga pudeln i stan” 

Och så jättegarvet.

– ”Skaru ha en tidning, rykande färsk”

Men hon som hade sin lite mer argsinte och framförallt ganska bortskämda terrier i en barnvagn, ja, hon var ju måttligt intresserad av Pino.

Men annars var ju tongången; ”Han är så gullig, som en liten nallebjörn”

Ofta satt de i vår port och drack öl och rökte. 

Det hände att en och annan bröt sig ner i vår källare och bäddade upp med madrasser och annat. Riktigt boade in sig. Det var liksom mindre kul. Då kunde det försvinna grejer ur källaren och kläder i tvättstugan.

En gång strippade två civila poliser en stackare öppet i vår port. Han fick stå i kalsonger medans jag och min dotter gick förbi. Sån förnedring. Då blev jag tokarg och skrev mejl till Södermalmspolisen. Då ringde chefen och försökte förklara att poliserna kanske blivit lite blinda och inte förstod att det var ett övergrepp. Det gjorde mig ännu argare och jag sa nåt ”Kanske är läge att de går i terapi så att det fattar det”.

Inget kan göra mig så arg som orättvisor. Det spelar ingen roll vem som står framför mig om jag ser någon som blir orättvist behandlad. 

Jag är världsbäst på att försvara andra, men har så svårt att stå upp för mig själv. Men jag jobbar på det.

Men lite är det som ringar på vattnet. Tänker att den där stackaren kanske tog med sig det ”övergreppet” och gjorde nåt elakt mot någon annan. 

Det är läskigt när respekten försvinner, när man glömmer att bakom varje hemlös finns en historia. Jag undrar så ofta vad som får en att hamna där. Vad som var utlösande. 

Enligt en statlig kartläggning gjord 2005 var så många som 17 800 svenskar utan hem. Av dessa är många särskilt utsatta, då de är tonåringar, föräldrar, i pensionsålder eller har dålig hälsa. Det finns säkert ett mörkertal som vi inte vet om. Tonåringar och unga vuxna som inte blir anmälda som försvunna. Såna som de anhöriga liksom ”tröttnat” på, inte längre riktigt orkar med. För när det kommer till missbruk. De måste vara så svårt och tungt att vara anhörig. Men när det är kallt, som nu, nog gör det mer ont när man ser en hemlös kura ihop sig på en parkbänk eller i en port.

Hemlösa i Stockholm

I morse när jag läste de här korta cv;na från fyra hemlösa, så undrade jag: