Idag tog jag min sista strålning. Det är helt fantastiskt.
HELT FANTASTISKT.
Jag känner mig nästan fri.
Kändes som om jag flög till Strålbehandlingen på Karolinska sjukhuset. Fem veckors strålning är nu avklarad. Samtidigt lite sorgligt. När man går varje dag till ett ställe så skapar man ju både en vana och en relation. Dels ”bondar” man med andra i samma sits som en själv. Kvinnor som också sitter där i väntrummet och väntar på att bli strålade. Vi har avhandlat allt från hur fort håret växer ut efter cellgifterna. Till hur man fick reda på om sin cancer. Vi har skrattat och en och annan tår har fällts. Vi har utbytt erfarenheter och gett varandra tips.
Sköterskorna på avdelning 2 har varit som änglar. Så omtänksamma och så empatiska. Hur viktigt är inte det när man kommer med sina bortopererade bröst och lägger sig naken på britsen. Just då är så viktigt att man möts av snälla människor, som lyssnar på en, känner av hur man mår, uppmuntrar, uppskattar och ger komplimanger. Men också delar med sig av sina erfarenheter.
Hur värdefullt är inte det?
Så bra tips jag fått under de här veckorna.
Men jag har också fått höra historier i väntrummet av de andra som också går där. Som förra veckan av mamman med de många barnen som blev lämnad av sin man mitt under behandlingen. Hon som är så positiv, så gullig mot alla. När jag fick höra det ville jag bara grina.
Som om själva cancerbehandlingen inte var tillräcklig? Hur jävla mycket ska inte en människa behöva bära. Sedan jag fick cancer har jag verkligen ifrågasatt det här med rättvisa.
Det finns ingen rättvisa.
Cancer är inte nåt man får för att man haft deodorant, som någon knasig människa förklarade det. Eh… cancer är en jävla skitsjukdom som är fullständig orättvis, kan drabba vem fan som helst, när som helst.
Men det finns omtanke och det finns empati.
Jag är så evinnerligt tacksam för alla dessa gulliga människor som jobbar inom vården. Dessa änglar. I taket på strålbehandlingen lyser stjärnorna, men det är på golvet på sjukhuset som änglarna finns.
Jag blev så glad att mina favoritsköterskor jobbade idag. De har varit så gulliga mot mig. Så tacksam att strålningshelvetet ändå fick nån sorts guldkant i form av dem. Alla sköterskorna var fina, men de här två var lite speciella. Jag tror de vet det. De fick min bok.
HELT FANTASTISKT.
Jag känner mig nästan fri.
Kändes som om jag flög till Strålbehandlingen på Karolinska sjukhuset. Fem veckors strålning är nu avklarad. Samtidigt lite sorgligt. När man går varje dag till ett ställe så skapar man ju både en vana och en relation. Dels ”bondar” man med andra i samma sits som en själv. Kvinnor som också sitter där i väntrummet och väntar på att bli strålade. Vi har avhandlat allt från hur fort håret växer ut efter cellgifterna. Till hur man fick reda på om sin cancer. Vi har skrattat och en och annan tår har fällts. Vi har utbytt erfarenheter och gett varandra tips.
Sköterskorna på avdelning 2 har varit som änglar. Så omtänksamma och så empatiska. Hur viktigt är inte det när man kommer med sina bortopererade bröst och lägger sig naken på britsen. Just då är så viktigt att man möts av snälla människor, som lyssnar på en, känner av hur man mår, uppmuntrar, uppskattar och ger komplimanger. Men också delar med sig av sina erfarenheter.
Hur värdefullt är inte det?
Så bra tips jag fått under de här veckorna.
Men jag har också fått höra historier i väntrummet av de andra som också går där. Som förra veckan av mamman med de många barnen som blev lämnad av sin man mitt under behandlingen. Hon som är så positiv, så gullig mot alla. När jag fick höra det ville jag bara grina.
Som om själva cancerbehandlingen inte var tillräcklig? Hur jävla mycket ska inte en människa behöva bära. Sedan jag fick cancer har jag verkligen ifrågasatt det här med rättvisa.
Det finns ingen rättvisa.
Cancer är inte nåt man får för att man haft deodorant, som någon knasig människa förklarade det. Eh… cancer är en jävla skitsjukdom som är fullständig orättvis, kan drabba vem fan som helst, när som helst.
Men det finns omtanke och det finns empati.
Jag är så evinnerligt tacksam för alla dessa gulliga människor som jobbar inom vården. Dessa änglar. I taket på strålbehandlingen lyser stjärnorna, men det är på golvet på sjukhuset som änglarna finns.
Jag blev så glad att mina favoritsköterskor jobbade idag. De har varit så gulliga mot mig. Så tacksam att strålningshelvetet ändå fick nån sorts guldkant i form av dem. Alla sköterskorna var fina, men de här två var lite speciella. Jag tror de vet det. De fick min bok.
Nu har jag bara herceptinet kvar och antihormonerna. De svåraste och jobbigaste behandlingarna är över. Det är snart vår. Solen skiner. Plötsligt känns allt lite lättare.
Och som grädde på moset fick jag den här fina buketten av Mimi när vi fikade på mellqvist. Och när vi skulle gå, kom ägaren och kramade om oss. Bara så där. En sån dag.
Karin! Grattis! Jag har följt dig och "varit med dig" sedan då i juni. Jag började att läsa din blogg bara dagar innan beskedet. Sedan har jag läst dig varje dag. Du är stark och nästan frisk! Vilket jobb du gjort. Det största jobbet. Så poetiskt du skrev…Stjärnor i taket men stjärnorna är på golvet. Vackert. Du är också en stjärna. All lycka framåt. Det är vår!
Kram Annika
Åhh Karin vad glad jag är för din skull!
Härligt Karin. Heja dig och tack för allt du delar!
Ett stort grattis till denna sista strålning. Förstår att det måste kännas helt fantastiskt på samma gång som det kan kännas lite tomt att inte träffa de människorna, som ju kommit dig nära. Vilken frihet du står inför. En frihet att göra vad du vill, när du vill, hur du vill.
Jag har läst din blogg i ca två månader. Det du skriver berör på ett naket och känslomässigt sätt.
En vän till mig ska snart påbörja den behandling du nu har genomgått. En annan vän ska istället gå på cellgifter i 2 månader. Många tankar och känslor … Jag ska försöka vara ett så bra stöd som jag bara kan …
Jag önskar dig en strålande onsdag.
Kram Lina
Glädjs med dig över att strålningarna är över. Kommer ihåg inlägget du gjorde precis innan du skulle börja, hur orolig och ledsen du var – det var som om man ville ta flyget till Stockholm och krama om dig. Kram/Annelie
Bliss
Önskar dig allt gott!! Vad skönt att läsa att allt känns bra trots att du gått igenom så många behandlingar. Själv har jag precis startat min strålning samma dag som en ny studie presenteras. Studien visar att det finns ökad risk för strålbehandlade kvinnor att få hjärtproblem i framtiden. Har skrivit om detta här:
http://blogg.vardguiden.se/inte-bara-brost/2013/03/stralbehandling-med-risker/
Önskar dig allt gott!! Vad skönt att läsa att allt känns bra trots att du gått igenom så många behandlingar. Själv har jag precis startat min strålning samma dag som en ny studie presenteras. Studien visar att det finns ökad risk för strålbehandlade kvinnor att få hjärtproblem i framtiden. Har skrivit om detta här:
http://blogg.vardguiden.se/inte-bara-brost/2013/03/stralbehandling-med-risker/