Tre veckor. Vilken lyx!
Tack landstinget!
Igår blev jag bjuden på lunch av Kicki, en ny bekantskap. Det var mycket trevligt.
Vi lunchade på trevligaste Vurma på Gästrikegatan. Här får man också ha hund. Kicki startade företaget Middagsfrid, hon har ett gediget matintresse. Läs hennes blogg: Kickis blogg
Sedan åkte jag till KS för att få min herceptininjektion. Jag blev så trött av den och trots att jag sov bra inatt, så orkade jag inte gå och träna i morse. Jag har också ganska ont i skelettet.
Känner mig liksom gammal i kroppen. Jag vet att det brukar ske precis efter injektionen. Och att det släpper efter ett par dagar. Har också mått lite illa. Herceptinet påverkar hjärtat och man blir lite andfådd. Första gången jag kände av det blev jag jätterädd, nu har jag nog vant mig.
Fan, vad vi kämpar vi som får den här jävla sjukdomen. Jag ska ta de här tre veckorna till att hitta tillbaka till mig själv. Reflektera över vad som hänt. Allt har liksom gått i ett. Jag behöver hitta ett andrum i mig själv. Jag längtar efter att hitta mig själv igen. Jag tror att Vidarkliniken kommer som en skänk från ovan för mig.
Jag ser på ögonen att jag är trött, jättetrött. Så där långt in i min innersta-kärna-trött.
På radiumhemmet fanns bara tidningar från i somras. Gör en cancersjuk glad, skicka lite smaskiga tidningar till Radiumhemmets olika avdelningar. När man får Herceptin sitter man allt som allt kanske en tre-kvart. Men när man får cellgifter är man där i upp till tre timmar. Då ä det väldigt trevligt med lite lättsam läsning.
Jag ballar mig med mina boots som jag köpte till mig själv som en present när strålningen var över. Jag kallar dem mina slaskstövlar. Nästan som gummistövlar faktiskt. Oj, vad jag behöve dem (läs…not!)
Ja, så påsarna med koksalt och herceptin.
Åh, jag vet hur det känns med herceptinet, känner igen mig i allt. Värken. Svullnaden. Tröttheten.
Och de gamla tidningarna! Brukar ta med mig en hög utlästa hemifrån och lämna på sjukhuset, vet hur väl de behövs där. Ju flärdigare, desto bättre 😀
Och bootsen – när jag ska belöna mig köper jag ofta några vrålläckra skor, haha!
Må så gott på Vidarkliniken, det blir säkert jättebra!
Stor kram!
Pernilla
Hej Karin!
Jag fick komma till Vidarkliniken efter cellgiftsbehandling mot en reumatisk sjukdom. Det var som om jag hade vunnit på lotto när sekreteraren ringde och ville boka tid för mig. Av nån anledning trodde jag aldrig att jag skulle bli beviljad rehab där. De tre veckorna gjorde så mycket gott i både kropp och själ. Och jag fick två nya vänner som står mig väldigt nära. Första veckan var jag som i dvala, bara sov och behövde vara för mig själv. Som tur var hade jag eget rum. Sedan började jag försiktigt att söka mig ut, kände av vilka människor som passade mig, som jag ville umgås med. Jag har varit där två ggr och båda gångerna har jag fått "se upp" för människor som enbart pratat sjukdomar och elände, som inte har kunnat se någonting annat. För det var inte vad jag behövde eller vill ha. Men personalen var superbra, alla terapierna var också perfekta för mig. Och denna nedvarvning med god mat och vacker natur, helt underbart. Det är skönt att veta att Vidarkliniken finns om jag skulle behöva den igen. Men jag hoppas att jag slipper komma dit igen, för jag vill vara så frisk jag bara kan vara trots kronisk sjukdom. Önskar dig en fantastisk vistelse där.
Vänliga hälsningar
Jenny
Karin sötnos, du vet att det är lite tantvarning på djurmönster 🙂 😉 massa helande kramar från mig till dig! Anna Fringel