Har haft en så härlig helg. Det har varit lugnt och jag har vilat mycket. Promenerat i de vackraste omgivningar som finns här. Jag längtar till att komma hit på sommaren, när det är alldeles grönt. Men nu får duga.
Ibland är anvisningarna extra tydliga, så man inte ska få för sig att gå framåt när man ska gå till höger.
Utanför Vidarkliniken har snön smält bort. Fast det är bara på uppfarten. Men man ser marken, asfalten som krackelerat. Små symboler, eller tecken. Allt, precis allt kracklerar till slut. Jag tänker att här kommer jag snart att tappa alla skydd, vilket jag gjort ganska mycket redan. Men att det är så vilsamt för man vet att när man tappar de, skydden alltså, så kan jag vila i värme. Jag behöver inte den stora famnen att gråta ut i längre, eller just nu. Jag behöver den där varma blicken empatin. Snällheten, nån som tar tag i mig och säger; Vad du kämpat. Jag förstår att du är trött. Kom här och vila, så ska jag smörja in dig med den snällaste oljan. Och det är ju det jag får här. Värme, empati och mjuka insmörjningar.
Så väldigt mysigt. När jag träffade dem fick jag verkligen känslan att när den här tiden på Vidarkliniken är över, då börjar livet igen. Mitt friska liv. Så måste jag tänka. Det är både läskigt och härligt på samma gång. Måste börja se mig som frisk nu och försöka lita på att allt blir bra. Inte låta rädslan styra. Sluta vara rädd för katastroferna. Jag vet ju att jag är stark.
Nåt som är kul med att ha gått igenom cellgifter och blivit skallig(ja, man kan alltid hitta nåt positivt), är ju att man kan byta olika stilar på nåt sätt.
Jag tog med Cissi och Cia till loppisen i Järna. Det kändes nästan som att jag var på permission.
Runt Vidarkliniken finns promenadslingor och för att inte gå vilse i skogen så är det smart om man följer slingans färg. Jag väljer nästan alltid den röda. Tar en timme om man går raskt, eller två timmar om man som jag gjorde första gången, nämligen gick vilse, tappade bort mig i skogen.
Ibland är anvisningarna extra tydliga, så man inte ska få för sig att gå framåt när man ska gå till höger.
Utanför Vidarkliniken har snön smält bort. Fast det är bara på uppfarten. Men man ser marken, asfalten som krackelerat. Små symboler, eller tecken. Allt, precis allt kracklerar till slut. Jag tänker att här kommer jag snart att tappa alla skydd, vilket jag gjort ganska mycket redan. Men att det är så vilsamt för man vet att när man tappar de, skydden alltså, så kan jag vila i värme. Jag behöver inte den stora famnen att gråta ut i längre, eller just nu. Jag behöver den där varma blicken empatin. Snällheten, nån som tar tag i mig och säger; Vad du kämpat. Jag förstår att du är trött. Kom här och vila, så ska jag smörja in dig med den snällaste oljan. Och det är ju det jag får här. Värme, empati och mjuka insmörjningar.
Min ”granne” åkte hem i går söndags. Men innan hon åkte följde jag med henne och hennes kompis till Saltå kvarn, som ligger väldigt nära Vidarkliniken. Här kan man köpa stora förpackningar av en del braiga produkter.
Och så tog vi en sväng förbi Järna. Jag har ju inte varit utanför Vidarkliniken på två veckor. Vidarkliniken ligger i YtterJärna, en bit utanför Järna. Kändes nästan som om vi rymde. Men här hittade vi en härlig loppis. Och som jag älskar loppisar.
Efter lunch kom Cia och Cissi och hälsade på
Så väldigt mysigt. När jag träffade dem fick jag verkligen känslan att när den här tiden på Vidarkliniken är över, då börjar livet igen. Mitt friska liv. Så måste jag tänka. Det är både läskigt och härligt på samma gång. Måste börja se mig som frisk nu och försöka lita på att allt blir bra. Inte låta rädslan styra. Sluta vara rädd för katastroferna. Jag vet ju att jag är stark.
I söndags tog jag till och med två sprutor på mig själv. Jag är så imponerad eftersom jag är så, VAR ska jag ju så klart skriva spruträdd. Men nu har jag alltså tagit min första Iscadorspruta på mig själv. Känner mig så stolt. Tuff.
Cissi berättade att hennes pappa tog Iscador i många år. Om jag tvivlat lite på det medlet tidigare, så är det tvivlet nu borta. Om Göran tog Iscador, så ska jag också göra det. Göran levde 28 år med benmärgscancer. Det kommer bli dyrt och jag lever inte så fett just nu. Men jag ska hitta ett sätt.
Nåt som är kul med att ha gått igenom cellgifter och blivit skallig(ja, man kan alltid hitta nåt positivt), är ju att man kan byta olika stilar på nåt sätt.
Hår kan på så många sätt placera in en i olika fack, vem man skulle vara. TYvärr är det ju så att vi tror oss veta vem någon är genom att titta på dens kläder, eller frisyr. Just nu och här på Vidarkliniken ser jag mest ut som jag inbillar mig att en intern ser ut med träningsbyxor och collegetröja och så toppluva. Och livet här är ju lite så, inrutat. Har ett späckat schema varje dag med grejer, visserligen mysiga grejer.
Jag tog med Cissi och Cia till loppisen i Järna. Det kändes nästan som att jag var på permission.
Och när flickorna åkt sin väg kastade jag mig som en knarkare över tidningshögen dom tagit med sig. Och det var skoj för i Aftonbladets bilaga tipsar man om Knipboken.
Hej följer din fina blogg privat. Tack för att du delar med dig. Skriver i jobbet om läkemededel, såg just detta , tänker att det kan intressera dig/Nina
http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/novartis_onkologi/pressrelease/view/kraftig-oekning-av-broestcancer-i-sverige-838065
Hej Karin!
Det är så roligt att läsa om din vistelse på Vidarkliniken. Det är gott att höra att du har det bra. Jag känner igen så mycket av det du beskriver. Jag skrattade högt åt meningen: "Har ett späckat schema varje dag med grejer, visserligen mysiga grejer." Precis så sa jag till en av mina vänner jag träffade där, lite så där nästan i en suck. Sen skrattade vi väldigt mycket åt det. Men visst är det ett späckat schema… Tider att passa.
När jag kom hem från min vistelse, kände jag mig naken, nästan skör. Var väldigt känslig för att komma tillbaka till en dundrande storstad (Stockholm). Fick hålla mig inomhus några dagar och acklimatisera successivt. Hoppas du får fortsatt fina dagar på kliniken.
Vänliga hälsningar från Jenny