Att vara anhörig till en vän, förälder, partner, syster, moster, faster eller någon som är en nära, men som är cancersjuk är inte det allra enklaste. När Kristian Gidlund berättade om sorgen han kände över att hans sjukdom orsakar så mycket sorg hos sina föräldrar. Hur svårt det var för honom att bära och rösten som brast när han pratade om det. Att hans föräldrar skulle behöva begrava sin yngsta son och rädslan att de skulle tänka på honom med sorg varje gång de tänkte på honom. Fan, då brast det i mig också.
Jag tänker på det ibland, att jag liksom förstörde sommaren 2012 för så många.
Och DET är så tufft att bära, att jag ibland måste bli alldeles iskall för att orka. Att själva tanken på oro, rädsla och sorg som min cancerjävel i andra människor orsakat gör ont ända in i märgen. Jag vill inte att människor som jag tycker om ska vara rädda och ledsna och oroliga för mig.
I julas frågade min systerdotters lärarinna min systerdotter vad hon önskade sig i julklapp. Hon önskade sig en Ipad och att hennes moster blev frisk från cancer, sa hon. Så tänker jag på min systerdotter som bara några månader innan jag blev sjuk förlorade sin faster i bröstcancer. Att hennes kusiner förlorade sin mamma. Att min svåger förlorade sin syster. Hur den här jävla sjukdomen tar sig in i människors liv och gör såna jävla avtryck, förstör så mycket.
Att det är förjävligt och orättvist.
Jag får ofta frågan om jag inte känner att jag lärt mig något av cancern. Jag märker hur jag försöker få till det. Försöker tänka flera varv för att på något sätt rättfärdiga att jag blev sjuk, att jag lärt mig nåt. Jo, kanske att livet är förgängligt, för det är ju så jävla orättvist. Så många som inte ”fick chansen att lära sig nåt då”. Det blir som ett slag i ansiktet på dem. De som faktiskt dött av den här sjukdomen.
Jag vet inte, jag tycker inte att det var värt att jag blev så här sjuk och hela den här resan tillbaka och att så många runt omkring mig drabbades. Oron i dem.
Rädslan i min systerdotter att jag också skulle dö av den här sjukdomen och att den här sjukdomen tagit sig så långt in i många mäniskors liv. Som om den står och lurar strax utanför dörren för att liksom kasta sig in vid första ”bästa”, läs sämsta tillfälle.
Nej, det är någon sorts efterkonstruktion att göra det till en sjukdom som man lär sig något av. Men okej, om det gör livet lättare för vissa, så kan jag säga att det jag lärde mig är att livet kan förändras från en dag till en annan. Att cancer är som rysk roulette, slår hårt när som helst och mot vem som helst. Att vi alla kan drabbas.
Men jag önskar inte de små barnen och de unga att för tidigt i sina liv ska behöva tänka på livets förgänglighet, utan att de ska få behålla sin livsnaivitet ett litet tag till.
Att det var som i sagorna; Det var en gång… och så levde de lyckliga i sina dagar.
Jag tänker på det ibland, att jag liksom förstörde sommaren 2012 för så många.
Och DET är så tufft att bära, att jag ibland måste bli alldeles iskall för att orka. Att själva tanken på oro, rädsla och sorg som min cancerjävel i andra människor orsakat gör ont ända in i märgen. Jag vill inte att människor som jag tycker om ska vara rädda och ledsna och oroliga för mig.
I julas frågade min systerdotters lärarinna min systerdotter vad hon önskade sig i julklapp. Hon önskade sig en Ipad och att hennes moster blev frisk från cancer, sa hon. Så tänker jag på min systerdotter som bara några månader innan jag blev sjuk förlorade sin faster i bröstcancer. Att hennes kusiner förlorade sin mamma. Att min svåger förlorade sin syster. Hur den här jävla sjukdomen tar sig in i människors liv och gör såna jävla avtryck, förstör så mycket.
Att det är förjävligt och orättvist.
Jag får ofta frågan om jag inte känner att jag lärt mig något av cancern. Jag märker hur jag försöker få till det. Försöker tänka flera varv för att på något sätt rättfärdiga att jag blev sjuk, att jag lärt mig nåt. Jo, kanske att livet är förgängligt, för det är ju så jävla orättvist. Så många som inte ”fick chansen att lära sig nåt då”. Det blir som ett slag i ansiktet på dem. De som faktiskt dött av den här sjukdomen.
Jag vet inte, jag tycker inte att det var värt att jag blev så här sjuk och hela den här resan tillbaka och att så många runt omkring mig drabbades. Oron i dem.
Rädslan i min systerdotter att jag också skulle dö av den här sjukdomen och att den här sjukdomen tagit sig så långt in i många mäniskors liv. Som om den står och lurar strax utanför dörren för att liksom kasta sig in vid första ”bästa”, läs sämsta tillfälle.
Nej, det är någon sorts efterkonstruktion att göra det till en sjukdom som man lär sig något av. Men okej, om det gör livet lättare för vissa, så kan jag säga att det jag lärde mig är att livet kan förändras från en dag till en annan. Att cancer är som rysk roulette, slår hårt när som helst och mot vem som helst. Att vi alla kan drabbas.
Men jag önskar inte de små barnen och de unga att för tidigt i sina liv ska behöva tänka på livets förgänglighet, utan att de ska få behålla sin livsnaivitet ett litet tag till.
Att det var som i sagorna; Det var en gång… och så levde de lyckliga i sina dagar.
För några dagar sedan på facebook läste jag om Elijahs som ville göra nåt för sin moster. Titta vilken fin t-shirt och vilken fin väska. Pengarna går oavkortat till Bröstcancerfonden. Jag ska beställa en t-shirt tänkte jag. Gör det du med!
Pingback: Att Vara Anhörig Till Cancersjuk – MICROURL