moment 22

Jag skrev ju att jag ville ha hormoner för att få tillbaka min lust i mitt förra blogginlägg. Jag gick till en superbra gynekolog som skickade remiss till Sophiahemmet och en specialavdelning för bröstcancerdrabbade och till Hilde Löfkvist. Han skickade vidare mig eftersom han inte som han sa kunde hjälpa mig eftersom han inte var onkolog. Nu har jag fått svar på remisserna.

Till Hilde är det så lång väntetid att det blir först nästa år, men tror nästan jag vet vad hon kommer att svara. De ringde från Sophiahemmet, men som de sa de är onkologer: ”Det här är en fråga för gynekologen.”

Vad är det man säger? Jag sitter mellan stolar.

Fick så många meddelanden och kommentarer på mitt förra inlägg. Bland annat Katarina Wilk som skrivit boken Perimenopower hörde av sig och skickade flera intressanta länkar. Tack! Se nedan.

Jag vill ha progesteron, eller faktiskt kanske ännu hellre testosteron LÄS HÄR. När jag intervjuade Mia Lundin i min podd Kvinnoliv, LYSSNA HÄR så säger hon bland annat att det är testosteron hon tar för att må bra och det kommer hon göra så länge hon lever. Jag är välkommen till Hercare om min onkolog ger ett godkännande. Men hur ska jag lyckas med det?

Och läs HÄR det har gjorts en svensk studie som visar att risken är minimal för att få Bröstcancer igen om man tar HRT, det vill säga kombinationsbehandling östrogen och progesteron. Men studien avslutades i förtid så man vågar inte dra några slutgiltiga slutsatser. Därav den svenska inställningen. Oftast hör man ju pompösa gynekologexperter sitta i morgonsoffan och säga sånt som: Kvinnor är rädda för hormoner…

Hallå! Här har ni nån som inte är rädd för hormoner om de är bioidentiska. Nästan komiskt för i det här fallet är det ju precis tvärtom.

Och det är ju väldigt kontroversiellt att säga så framförallt om man är ombedd att ta Tamoxifen, som är ett antihormon. Jag hade gärna sett att studien inte hade avslutats i förtid.