Den senaste tiden har mitt liv varit precis så: ”Jag ska bara.”. Gud, känns som att det är min mest sagda mening. Jag släcker bränder, gör en massa måsten och känner mig mest som en skållad råtta som försöker kompensera, reda ut, säga ifrån, gå vidare, ta tag i smutsiga bykar, rensa ut parasiter både i kroppen och utanför. Ett riktigt jäkla heltidsjobb.
Jag följer Broderauttexten på Instagram. Jag rekommenderar dig verkligen att också göra det. Här tycker jag att hon verkligen ”nailade” det. Precis så känner jag mig just nu. Jag är smart, men jag är också korkad.
Mitt mål sedan jag hade cancer är att höja min sjukpeng. Jag vill aldrig någonsin hamna där igen, att bli sjuk och inte ha råd att vara sjukskriven. Aldrig någonsin. Därför har jag jobbat hårt de senaste åren för att tjäna pengar och kunna ta ut en lön. Men även om jag jobbar hårt gör jag dumma grejer, ingår samarbeten som inte gagnar mig. Utan i slutändan står jag där med slutnotan.
Jag blir så lätt förtrollad och entusiasmerad. Min man säger ofta att jag måste bli bättre på att kolla av människor som jag bjuder in. Att jag inte ska vara så naiv. Jag svarar alltid, men jag vill tro gott om människor. Vill det. Vad är det annars för idé typ. En av mina närmsta kompisar säger att just det är min bästa egenskap. Att jag blir så där förälskad, går igång och tycker att allt är toppen. Men jag vet inte. Jag har kanske inte det där naturliga filtret som många har. Det där filtret som gör att man inte blir överexhalterad och går igång så där snabbt, utan man kollar av. Backar lite, läser av. Jag blir bara förälskad och förtrollad. Fassiken att man ska lära sig nya saker hela tiden om sig själv. Hur ska jag tänka? Finns det någon kurs för oss? Ibland tänker jag att alla andra lever totalt friktionsfria liv, där allt är bara smooth. Där relationer åt alla håll och kanter är bara toppen, där man äter söndagsmiddagar med hela tjocka släkten och alla är så där harmoniska och lyckliga. Snälla, ge mig lite historier. Säg att alla fina fasader på Instagram just bara är fasader och att livet faktiskt ganska ofta är svårnavigerat. Eller berätta om kursen du gick för att lära dig sätta gränser, säga nej och stå stadig i allt du gör.
Livet är fullt av friktioner! Det är livet? Jag går också igång med entusiasm..:
Du skriver att ditt mål är att kunna ha råd att vara sjukskriven. Om du skulle behöva sjukpenning från Försäkringskassan så är det tyvärr mååååånga som nekas sjukpenning från Försäkringskassan, och som får starta en påfrestande överklaganderesa som försämrar hälsan ytterligare. (Jag var en av dom) Vill bara nämna det för dig så att du även är medveten om det…ifall du inte var det. Kram på dig
Ja – livets mening är att vi ska lära oss relationer. Relationer går upp och ner, liksom livet. Jag trodde aldrig under mina 60 år i livet att jag skulle ”bli av med” mina närmaste 3 vänner. Men så har skett, trots idoga försök att motverka skeendena. En dag ser jag nog varför detta hände…
Jag ser samma som du ser på alla sociala medier- leende människor med färska blommor varje helg, fredagsmys före fredagsmys, stora familjer där alla respektive verkar tycka det är roligast i världen att umgås med svärisarna varje helg. Barnen sitter och äter bra hälsosam vardagsmat vid dukat bord en vanlig onsdag.
Och jag drömmer om samma! Men det är inte så lätt när barnen hellre äter nudlar på sitt rum framför ett youtube-klipp, disken från igårkväll står kvar när man kommer hem från dagens jobb och sockar köps i en aldrig sinande ström eftersom vi är kroniskt efter med tvätten.
Du är inte ensam! 🙂
Hej, det är så roligt läsa dina bloggar. Jag känner igen mig så. Livet är underbart samtidigt så svårt…….har också haft bröstcancer. Det svåraste har varit komma tillbaka……man måste börja om med allt. Lära sig på nytt…. tycker det är så kul med människor o det finns mycket att göra, o som man vill…… det senaste är för mig att lära mig gå undan, så man får lite pauser annars orkar man inte, försöker då rådfråga de jag stöter på/jobbar med för att få tips. Känner mig också lite dum som inte kan detta redan, när man är över 50……
Tack för att du gör dina inlägg, de betyder mycket för mig!
Det är inte klokt hur det är i dagens samhälle, med alla tillsatser, myndigheter som ”vill att vi blir sjuka”, som en uttryckt det….mm…… man blir tokig……
Jag känner också igen mig mycket!
Håller på att återhämta mig från en utmattning och idag är en sån där dag efter att jag
råkat säga ja till för mycket. När jag får lite energi tillbaka så vill jag göra så mycket och sen känner mig som en blöt fläck som tampas med skam och skuldkänslor över att inte göra något vettigt alls. Så får det lov vara ibland. Allt gott!