Fjärde februari kommer alltid vara en speciell dag för mig. För 22 år sedan föddes den finaste lilla flickan i världen. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att hela världen måste ha stannat, det största hade ju precis hänt. Jag var så inkapslad, så i en bubbla, att jag faktiskt på allvar inte kunde förstå att världen kunde rulla på som vanligt, eftersom det största hade hänt därinne på ABC-kliniken, alternativa bb på södersjukhuset. Att föda barn, att den där lilla bebisen som man gått och burit på i nio månader plötsligt bestämmer sig för att komma ut oj, oj det är stort. Hela livet förändrades för mig. Det är det största som hänt mig.
Idag fyller hon 22 år.
Hurra.
Men fjärde februari är också följande:
Idag fyller bland annat facebook 10 år och idag är det också världscancerdagen. morse såg jag det här inslaget på Nyhetsmorgon Se det här
Så är det. Det är helt absurt. Jag hade så dålig sjukpeng att jag inte kunde ta ut hel sjukpeng, utan tvingades jobba. Som tur är, kunde jag skriva en och annan krönika. Få in lite pengar samtidigt som jag låg hemma på soffan. Jag blev så ledsen när jag såg det här inslaget, eftersom det påminner mig om att vi drabbas så hårt när vi går igenom våra cancerbehandlingar. Och att just hur det känns i huvudet, hur man mår psykiskt efter hela behandlingen. När man på nåt sätt är färdigbehandlad är en så jobbig period också. Egentligen är det nästan först nu som jag rent emotionellt orkar gå ut som vanligt och träffa människor. Och det är 1,5 år efter att jag påbörjade behandlingen. Jag kommer ihåg hur trött jag var efter att jag träffat mer än en kompis, eller haft mer än ett möte på stan. En trötthet som jag aldrig känt förut. Nu är det inte riktigt likadant, men det är fortfarande sårbart och det tar tid att hämta sig efter en cancerbehandling, det måste försäkringskassan fatta.
Det är också för de här eftersvallningarna som vi som genomgått cancerbehandlingar också behöver rehabilitering. Vilket borde vara viktigt att ta upp en dag som denna, världscancerdagen. Bara fyra av 100 cancerdrabbade får rehabilitering i Sverige. Förstå vad många som går omkring och mår dåligt.
Lyssna här: 4 av 100 får rehabilitering efter cancerbehandling i Sverige
Och så alldeles nyss läste jag det här upproret på DN Momsbefria mat som är bra för folkhälsan. Det är flera läkare, onkologer med flera som gått ihop sig och startat en egen grupp Läkare för framtiden. Det är helt fantastiskt.
Läste oxå om uppropet ang. att momsbefria bra mat, blev så glad då jag för ngra dagar sen tog upp just det här på din blogg (att den både är svår att få tag i-iaf där jag bor och om man hittar ngt så är det givetvis MKT dyrare) Genialiskt av dessa läkare, för det är där man måste börja, dvs INNAN folk blir sjuka, det kommer dessutom spara mkt i statskassan i det långa loppet. Den låga sjukpenningen och att man, vare sig man mår bra eller inte obönhörligen tvingas ut att börja arbeta innan kropp & själ läkt är horribelt, enligt mig är det den nuvarande regeringens inhumana sätt att se till sjuka människors situation..Försäkringskassan följer ju bara deras (regeringens) direktiv../Mvh L.
Vadå, rehabiliteringsplan?
Min bröstcancer upptäcktes i maj 2012, jag opererades i juni (hela bröstet togs bort + 10 lymfkörtlar ; ingen spridning).
Man rekommenderade kemoterapi och strålning, men på SöS ansågs jag "bara" behöva strålning. Jag har begärt att få journalkopior, man är ju inte riktigt koncentrerad när en så här allvarlig sjukdom diskuteras och dessutom är mitt hörselminne inte det bästa, men ingenstans står det någonting om rehalibitering. Mitt minne av samtalen är snarare att mina besvär inte togs på allvar. Jag känner mig absolut inte bekväm med "vården", men kanske det inte är bättre någon annanstans.
Fy sjutton… inte förräns man är där kan man fatta att det sköts så dåligt… när man är frisk tror man ju att allt ska lösa sig om det värsta händer… kan inte förstå hur det kan vara så ouppmärksammat!!