december 2012 var jag en manet, december 2017 rockar jag loss

Kära läsare. God jul. Må den vara precis så härlig och snäll som du behöver. För mig har alltid julen varit laddad. Överhuvudtaget har traditioner alltid varit laddade. När andra planerar stora sammankomster och mys så vill jag helst dra mig undan. Till lugn och ro.
Så många julaftnar som förstörts av alkohol. Eller någon annans ångest. Förr om åren var det som att koppla på orosknappen så fort det blev december månad.
Vad ska du/ni göra i jul?
Den där frågan gav mig så mycket ångest.
Därför reste jag ofta bort vid jul. Jag flydde skuldkänslor för att jag valde bort de där sammankomsterna. Jag/vi har firat jul i Thailand, Mexiko, Indien och säkert andra ställen jag nu glömt bort. Vi har firat jul med min bästis, det var nog några av mina bästa jular. När vi några likasinnade slog ihop våra julångestar och skuldkänslor över att vilja göra annorlunda och firade alternativjular med våra barn.
Men något har hänt. Det känns inte på samma sätt i mig längre.
I dag är det Julafton och något har hänt med mig. Den där ångesten över julen som alltid legat som ett ledset täcke över mig finns inte där.
Men å andra sidan finns inte det där skimret eller att det är en special dag som många med härliga barndomsjular i minnet känner, den känslan har jag inte fått tillbaka.
Men jag tror jag har släppt på mina förväntningar.
Förväntningar kan verkligen toka till det. Att ha förväntningar på andra och sig själv.
Min månad i Indien var viktig på så många plan. 2017 var inget bra år. Visst var det en hel del härligt och bra som hände. Men det hände många jobbiga saker privat. Det blir inte alltid som man önskar. Men det kanske blir det i slutändan. Vad vet jag. Men när jag var där i det där landet som jag tycker så mycket om att vara i. Då hände nåt.
Kanske är det för att jag närmar mig femårsgränsen. De där magiska fem åren har snart passerat. I mars är det fem år sedan jag gjorde min sista cancerbehandling. cancerfri.
Fri.
Och jag känner en sån oerhörd tacksamhet för alla som varit med mig. För alla hejarop. för kärleken jag känt. och jag kände hur stark jag är.
I Indien fick jag hjälp med att klippa banden. De kletiga banden med sånt som inte känns/känts bra. Att vara ett medberoende barn kräver på nåt sätt att man hela tiden måste vara medveten så man inte hamnar i någon annans medberoende. Inte enkelt, men varje litet steg bort från medberoende är en seger.
Och vet ni.
Man kan göra julen precis som man vill.
Och jag vill att det svara en snäll dag. En mjuk dag. En varm dag. Tända ljus. En promenad. Lite kortspel. God mat. och långsamhet.

Igår köpte vi bingolotter för att en i familjen tycker det tillhör julen att följa uppesittarkväll med bingo. Vi har handlat all mat som vi tycker om. Vi åkte ut till landet igår och värmde upp huset.
Jag vaknar så klart tidigt, tänkte rulla ut yogamattan och göra några solhälsningar.

Så kan den här julafton få börja.

Och i år är jag tacksam för att jag leverpoch det är en bra början. Att känna tacksamhet. Den känslan får ta över förväntningar och putta bort den där lilla tjejen som känt sig förfördelad. Att känna tacksamhet är en friare känsla. Och skönare.

december 2012 var jag en manet

december 2017 rockar jag loss