när en telefon var just en telefon.
Man kunde bara bli nådd när man var hemma.
Då förstod man inte hur bra det var. Eller vad säger ni?
Egentligen är det ju inte bara det här med den överdrivna konsumtionen som är så tröttsamt och ledsamt.Att en mobiltelefon är uttjänt efter ett år och man tvingas byta upp sig, fast ens avtal var på två år med mobilföretaget. Mobiltelefonen har blivit nån sorts bihang, som hänger med oss vart vi än går. En del tar med den in på toan och där får man sitta och lyssna på strilande och ploppande från någon som liksom är effektiv precis hela tiden.
Jag är likadan. Inte att jag tar med telefonen på toan just, men jag kan lätt hamna i det där effektiva. Och visst är det i bland bra att man ständigt kan bli nådd. Som när man hade tonårsbarn och grejer hände. Eller när man får motorstopp mitt i natten eller behöver svara på ett viktigt samtal fast man är på en liten ö i Indonesien. Typ.
Och jag märker hur lätt irriterad jag blir på min mamma som ringer tio gånger efter varandra om man inte svarar, som om hon inte vill förstå att jag ser att hon ringt på min display och jag ringer upp när jag kan. Eller att hon inte lärt sig att smsa. Eller när hon inte svarar på flera timmar, för att de ju inte är hemma…
Det här med mobiltelefonen är så dubbelt. För visst gillar man grejer som har många funktioner, för man slipper ha klocka och kamera och stegräknare och almanacka och allt det där man annars bär med sig i sin handväska. Allt-i-ett är ju så smart.
Men de där två veckorna i julas när jag la undan telefonen och införde datatid. Kan mycket väl ha varit ett av mina bättre val.
Då planerades också en stor del av min kommande bok ETT STRESSFRITT LIV . Som faktiskt precis i detta nu formges för fullt. Jag hoppas ni kommer gilla den. Jag ser så fram emot boksläpp
Det värsta med mobiltelefoner är att de inte läggs undan vid bilkörning och att fotängare blir som zombier och går rätt ut i gatan utan att se sig för.
Det bästa är att man kan slå larm vid nödsituationer.
Gamla Kobran är helt underbar. En sån ska jag skaffa på loppis…
Preciiis! Vi hade en bakelittelefon från Ericssons från 1932 tills det inte gick längre : ) ”Tryck 1” var ju omöjligt på den telefonen : )
Och vår 7-årige granne fattade inte alls hur han skulle göra för att ringa på den. Detta var i mitten av 1990-talet.
Nu har jag en mobil som är drygt ett år, tror jag, och batteriet laddar ur fortare än kvickt! Jaha… dags att köpa en ny dyr mobil. Man blir ju rasande! Men utan vill jag väl ändå inte vara. Däremot tror jag stenhårt på att begränsa användandet och tillgängligheten. Hur ska man annars få tid att göra något kreativt?