Den här bilden togs i augusti-september 2014 utanför Vidarkliniken. Jag hade varit patient på Vidarkliniken i nästan tre veckor. Min fotografkollega Anneli kom och hälsade på och vi gick runt i de fantastiska omgivningarna. Helt hänförda över allt det vackra. Omgivningarna. Naturen.
Jag roar mig med att leta hus på hemnet. Drömma lite om att bo där. Jag drömmer om många platser. Jag älskar Björkö. Jag älskar Gotland. Jag älskar Mallorca och jag har verkligen lärt mig att älska Järna.
Ju äldre jag blir märker jag att det är lugnet jag älskar.
Platser där det finns möjlighet att hitta ro.
Jag tycker om mig själv bättre när jag liksom impregnerats av den där lugna känslan.
Den finns inte naturligt i mig. Kanske var det därför som yogan blev så viktig för mig. För att yogan lär mig om tålamod. Tvingar mig att vara i min kropp, landa. Ibland upplever jag att mitt blod flyter ivrigt nästan rastlöst i min kropp. Som om det eldar på tankarna, eller om det är tvärtom. Jag behöver hela tiden stanna upp. Vänta in. Det är min stora stora utmaning. Vilken är din?
Samtidigt som jag då och då älskar att go with the flow. Vara vild. Göra vad som helst. Hoppa högt och långt. Springa fort, eller ta trapporna i sjumilasteg (fast mina ben är korta). Jag läser ut boken raskt, eller inte alls. Men det där ivriga, kvicka det finns redan där och kan lätt gå från charmigt galet, till ja, faktiskt galet.
Balans.
Hela tiden balans.
Att bara ligga och titta upp i taket, eller räkna molnen. Eller hitta formationer bland molnen, då när jag hamnar där. Jag älskar det.
Men det kräver också att jag lägger tid på att landa.
Det som hänt sedan jag fick diagnosen cancer är att jag idag blir rädd för stress. Jag blir rädd för ilska och ledsenhet. Jag blir rädd för de där känslorna som man inte vill ska stanna i bröstet. Jag är rädd att de ska ta fäste i min kropp och utvecklas till sånt jag inte vill ha i min kropp. Det där är lite svårt att förklara och jag har inte heller någon lust att någon, inte heller jag själv ska känna någon sorts skuld för att man känner saker. Oroar sig.
Och jag vet egentligen inte hur jag ska förklara det.
Men det är så det är.
Jag är rädd för att oroa mig. Jag vill inte kapsla in känslor.
En del av bilderna hamnade i 21 DAGAR TILL ETT LÄTTARE OCH FRISKARE LIV 
Du har väl inte missat den? Den kom ut förra året och är proppfull med härliga recept och övningar. Å vad gullig jag är med mitt lockiga korta hår. Visst får man säga sånt högt?
Och förresten, du har väl inte missat mina härliga resor. Paxa en plats.
HÄR HITTAR DU INFO OM ashtangayoga i GOA-RETREATET
HÄR HITTAR DU INFO OM hathayoga & Ayurveda i Kerala
Båda blir supersuperhärliga.
Vi ses väl på någon yogamatta framöver?
Om shanti, shanti, shanti
Mvh Guru Jones (obs obs jag skämtar jag ser mig inte som en guru, men jag tycker den här bilden är så rolig. Och lite gullig faktiskt. En gång i tiden var jag lite lik min guru.)
Jag känner igen mig i det du beskriver det där intensiva, otåligheten men nu kan jag inte springa ifrån mig själv, jag hinner med mina tankar. Längtar bara till att cellgifterna ska vara klara! Vill se framåt samtidigt som det är en dag i taget som gäller…
Underbart skrivet! Hoppas ses på en yogamatta om inte alltför länge. Det är något jag övar mig i; att ta mig själv på allvar. Att mina behov räknas. Om jag skriver att jag vill yoga i Indien med dig har jag faktiskt kommit en liten bit dit, då är det inte bara ett diffust tankemoln i mitt huvud. Kram!
Precis min känsla: att inte vilja känna av eller dras in i negativa känslor, eftersom jag också är rädd för att de kommer att utvecklas till något kroppsligt negativt i framtiden. Men man kan ju inte heller gå med ett påklistrat leende och hoppas att det ska dölja el. ta bort känslorna. Alltså måste levnadsbetingelserna vara optimala, eller så måste man vara född med en obotlig optimism…
Och det har jag inte och det är jag inte!
Förstår att det kan vara svårt att hålla negativa tankar borta ibland men jag vill ändå tipsa om boken You are the Placebo av Joe Dispenza. Boken har fått mig att släppa min egna hypokondri och börjat förtå makten i vad Buddha sa. Du är vad du tänker. Tack för en bra blogg