skratt

Lördag. Imorgon åker jag fram och tillbaka till Uppsala för två workshops. Knipworkshop och yoga med Karin. Alltid kul att bli inbjuden till yogastudios runt om i landet och särskilt de jag besökt tidigare. I yoga med Karin har jag tänkt att prata om yoga som det braiga hjälpmedel det är när livet tar en annan och ny vändning. När livet inte är enkelt. För yoga är inte bara handstands som man ibland kan tro. Det är det också. Och det är helt underbart och fantastiskt när livet ler och allt är härligt. Men det är i sorgen. I rädslan. När livet inte är lätt som jag fattade hur viktig yogan var för mig. Vilken diamant jag går runt och bär på – min yoga. Du kan också ha din yoga. För om du lyssnar kanske du hör vad din kropp, din själ, ja, vad DU behöver.

Bildtext: Jag tror aldrig jag sminkat mig så mycket som under cellgifterna. När man tappar allt hår tänker många på håret på huvudet. de var inte värst tycker jag. För mig var det värst att tappa fransar och bryn och håret i näsan. För utan fransarna rann ögonen och utan håret i näsan, ja, då rann näsan.

Jag har skrivit en artikel/krönika eller vad man nu ska kalla den. Den handlar om min tankar om tiden efter bröstcancern. Inför artikeln gjorde jag lite efterforskning och frågade tjejer i några bc-grupper som jag är med i på facebook om just tiden efteråt. Fantastiska svar. Ledsamma. Sorgsna. Hoppfulla. Men framförallt viktiga röster i cancervården. För ibland kan jag tröttna lite på att vi sällan får frågan vad hade du behövt?
Eller:
Vad behöver du?
Istället pratar den ena kändisen efter den andra om hur det är att stå bredvid. Viktigt så klart. Men vi som gått igenom alla behandlingar. Vi som står här med biverkningar. Och försöker hitta tillbaka till livet igen, utan att gnälla eller bli bittra.
Varför är inte våra röster så viktiga. Varför ska vi bara berätta om hur vi upptäckte cancern?
Vi kanske sitter på en massa kunskap om förändringar.
Hur kan man göra cancervården bättre.
Borde inte det rimligen vara viktigt.
Jag vill inte bara statuera exempel.

Vill skriva en bok om det. Om eftervården. Om tiden efteråt. Undra vilket förlag som skulle vilja ge ut den boken? Lite om mina tankar hittar ni här:
Mitt mest lästa inlägg på bloggen VÅRA BRÖST FALLER SOM KÄGLOR

Inför artikeln som kommer snart i M-magasin letade vi bilder jag och Anneli. Som hon följt mig denna fantastiska fotograf. Så många jobb vi gjort artiklar och böcker. Så kom cancern och allt vändes upp och ned. Men Anneli stod kvar. Följde med mig när jag fick cytostatika, herceptin. När jag strålades. När livet var piss. Herregud hon har sett alla mina sidor. När vi tittar på bilder så här i efterhand kan jag känna, hm, vem är hon på bilden? Jamen det är ju jag. Då kan jag få lite ont i hjärtat och tänka på oss som fått den här sjukdomen och vad vi gått igenom. Och många som går igenom det gång på gång eftersom helvetet kommer tillbaka. Det är ledsamt.

Men allt har en annan sida också. Man orkar inte vara låg. Man orkar inte vara under isen för länge. Så även när allt var skit och piss så kunde vi skratta jag och Anneli och som vi skrattat.
För herregud vad skratt är viktigt LÄS HÄR om att skratt stärker immunförsvaret En gång i tiden gick jag på skrattyoga som jag blev inbjuden till. det var någon indisk yogaguru som var här och skulle lära oss tänket kring skrattyoga. Jag kommer ihåg hur jag då tänkte. Jag behöver inte skrattyoga. Jag är född med en tillgång och det är att jag vill skratta. Jag hittar varje möjlighet till larv och trams. Nu tänker jag fortsätta med det eftersom det tydligen är bevisat att skratt höjer immunförsvaret.