jag är inte rädd för liemannen

Den nya trenden verkar vara att vi på många sätt vill tillbaka till det gamla. Vi lagar mat från grunden. Vi vill bygga hus som förr, då när man inte slarvade med materialen. Vi broderar, stickar och vi odlar som aldrig förr. Böcker om trädgårdsodling läses som om de var porrtidningar. Vi vill ha snickarbyxor och såna där bälten där man kan hänga en hammare och odlingsredskap. Vi cityodlar och drömmer om en kolonilott i stan. Vi längtar hela tiden ut till landet. Vårt hus på Björkö var ganska mycket min tillflyktsort när jag var under cancerbehandlingarna. Det kändes som att huset tog hand om mig. Omslöt mig. Men framförallt var det läkande att se årstiderna förändras. Ibland känns det som att det är bara när man bor i naturen som man ser och uppskattar de där årstidsväxlingarna. I alla fall jag. På landet kan till och med jag älska vintern. I stan är vintern bara blask och slask.

Jag drömmer om att bli självförsörjande och ändå har vi inte ens börjat odla.
Man vill veta vad saker innehåller. Man vill inte smörja in sig med en kräm fylld av plast eller hormonstörande ämnen. Man vill göra sina egna oljor, i alla fall jag och helst vill man att kläderna man köper också är schysst tillverkade.
Vi blir mer och mer medvetna.

9789187371844_200_haxans-tradgard-lakevaxter-forr-och-nu

Igår var jag och min kompis Hella som snart kommer ut med boken Häxans trädgård på en föreläsning/provning på Spritmuseum med dryckeshistorikern Sofia Törnqvist och författaren Elin Unnes (”The Secret Gardener”, ”Herbariet”). Vi fick testa olika spritsorter och så berättade de en massa kuriosa. Om magi och andar och om läkeväxter. Att tro på andar och magi är också på väg att bli rumsrent igen och inte bara något som svartrockare ägnat sig åt. Snart kommer min häxkompis ut med sin bok om hur häxor använt sig av växter och örter. Det blir spännande.

När jag låg på Vidarkliniken, ni vet antroposofernas fantastiska sjukhus i Järna så fick jag en dag ett par randiga hemstickade sockor i knalliga färger av Syster Märta. Jag blev alldeles tårögd av att det fanns en kvinna vid namn Syster Märta som trots sin numera dåliga syn stickade sockor till oss patienter på sjukhuset.

Brevbilagasyster m

Jag blev så nyfiken på den här kvinnan och I sjukhusets lilla shop bläddrade jag i olika häften skrivna av henne. Fantastiska små häften om hur man kan använda örter, växter till att läkas. Inga tjusiga bilder, väldigt enkla häften men med så mycket kunskap. Antroposoferna har på många sätt utsatts för en häxjakt. Vidarkliniken hotas av nedläggning och jag kan tycka att det vore en katastrof om vi som söker den alternativa vården kanske snart inte har denna fantastiska möjlighet kvar.
bild

Vi som låg där på Vidarkliniken fick beska droppar innan maten, örter för att främja matsmältningen, röllekaomslag, salvor som ska hjälpa hjärtat och vi drack lugnande teer och magte bland annat. Sådant som många i den traditionella läkarvården anser som humbug. Svartkonst. Kväkeri och liknande.

Men mina två tre veckors perioder på Vidarkliniken har nog varit mina bästa och jag har skrivit mycket om den här perioden i bloggen. Ibland när jag tittar på bilder från min tid där, kan jag bli fascinerad. Jag tror aldrig jag varit vackrare. För när jag ser på bilder som Anneli tog på mig där ser jag en lugn Karin. Det finns något vilsamt över mitt ansikte. Som att jag funnit ro. Jag vet inte om ni ser det. Men så känner jag.

_V1A9501

Tre gånger i veckan har jag fortsatt att ta läkande örter. Jag tar enligt min antroposofiske läkares ordination Iscador-sprutor. Nämligen mistelextrakt. Jag tror på örter och växters läkande kraft. För mig är den här sprutan jag tar på mig själv som ett skydd. Mot återfall, mot döden. Jag tror att den här sprutan gör mig stark. Jag blev så fascinerad av syster Märta och fick också höra att hon fortfarande lever. Jag tog kontakt med hennes dotter och en dag tog hon med mig till hennes mamma.

Namnlöst

Man kan verkligen se hur nöjd jag över att är få träffa den där ängeln som läkt så många människor och även fast hon själv numera är i händerna på vården, så fortsätter hon att sticka sockor till oss som är sjuka.

Jag köpte Elin Unnes bok Herbariet efter hennes spännande föreläsning och bad henne signera den. På spårvagnen hem läste jag:

IMG_7592

Nej, jag är inte rädd för liemannen längre. (Jag är nog mer rädd att Vidarkliniken inte ska få finnas kvar) Jag vill bara få fortsätta leva lite till. Men jag tänker att Elin menar att jag inte ska vara rädd för de som brukar jorden. Ja, så måste hon ha menat.

0
0