I fredags dog en av våra största svenska skådespelerskor i den jävliga sjukdomen cancer. Så sorgligt. Ledsamt.Så onödigt.
Kim är den coolaste kvinna jag träffat. En sån stark kvinnlig förebild, en kvinna som gjorde som hon ville och som levde livet fullt ut. Hon hade mer energi än någon jag träffat.
Jag var tolv år när jag träffade Kim första gången. Då började jag i Kims dotter Tintins klass och vi blev direkt kompisar. Jag var så fascinerad av Kim, av Pistolteatern och tyckte allt var så spännande och levnadsglatt. Men framförallt av Kim som hela tiden var en så självklar person, modig och karismatisk. Styrka. Och så den där självklara känslan av stå rak i alla situationer. Och alltid med en glimt i ögat.
I måndags hade hon sin sista fest. Jag är så tacksam att jag fick vara med. Så många människor som var där, som varit och är delar av Kims liv. Så rörande, så häftigt att höra historierna om Kim. Hennes försenade 70årsfest, den hon inte riktigt kunde fira.
men också så ledsamt. Jag och Kim fick vår cancerdiagnos ungefär samtidigt och hejade på varandra. Jag vet ju vilken frisk hälsosam och stark kvinna Kim alltid varit. Så den här jävla cancern som tar och skövlar precis som den vill. Att det inte spelar någon roll om man är hälsan själv. För den far fram helt orättvist ändå. Barn som förlorar sina mödrar och fäder. Föräldrar som förlorar sina barn. Vänner som dör. Livspartner som går bort. Och alldeles alldeles för tidigt.
Vill inte förlora fler.
Och vi verkar inte kunna göra nåt. Så många miljoner som läggs på läkemedelsforskning, varför hittar vi inte botemedlet? Varför varför.
Läs Lasses brev om Kims dödsfall. Lasse är Kims livskamrat, så fin text.
Tack Kim för att du visade på att man kan göra vad man vill och att man kan skapa guldkant på sin tillvaro också när den är förjävlig och dagarna är räknade. Att man alltid kan göra om sorgligheter till skoj, för vem går på fest med kateter och som sitt tal till oss skojar om att hon har med sin ”festblåsa”? Bara du. Coolaste kvinnan i stan.