Igår när det regnade snö och det plötsligt blev så där kallt igen, ja då kom längtan efter strandliv. Så i morse hittade jag det här bildreportaget i Expressen med bilder på fantastiska stränder runt om i världen. Jag skulle gärna gå en promenad på den här stranden och låta mina fötter sjunka ner i den rosa stranden.
Jag är så sjukt tacksam att jag ens kan tänka att det kan bli möjligt. Att jag har den möjligheten. Att jag har ett pass. Att jag kan stoppa undan pengar, kanske strunta i vinterskor den här säsongen eller nåt annat för att faktiskt få komma iväg till en sån där strand. Som någon av de här: Världens mest färgstarka badstränder
Igår var jag trött, men jag gick ändå till gymet. Gick en kvart på löpbandet. Jag kan tycka att det är skönt. Att bara gå. Just nu är det lite mycket och stressigt i mitt liv. Så mycket jag måste ha gjort innan operationen, eftersom jag inte vet hur jag kommer må.
Gymets löpband vetter mot Konsums baksida. Då såg jag tre romska kvinnor komma med pappkassar. Någon hade öppnat på baksidan, där Konsum slänger sina sopor. Kvinnorna fyllde sina kassar. Och i mitt huvud som bilder snurrar fort, korsklippte jag mellan bilder på kvinnor som fyndar på Schutermans (affär med utvalda märkeskläder och skor) och de här kvinnorna som stod ute i kylan och försökte samla ihop bra saker, bland soporna. Jag vet att mina tankar att de inte hjälper någon. Och jag är inte ute efter att någon ska tycka att jag är finare eller bättre med mina tankar. Men de här kvinnornas förutsättningar. Det blir ju också så sjukt, men de hjälper mig att känna mig tacksam över allt jag har. Att mina drömmar kan få vara så stora, att jag kan drömma om rosa stränder och barfotaliv. de hjälper mig att få perspektiv. Att känna förnöjsamhet över mitt liv över vad jag själv uppnått. Men jag är så medveten om att jag hade förutsättningarna från födseln.
Världen är så orättvis.