Jag har gått som på nålar en tid.
Varit så förväntansfull.
Igår träffade jag äntligen en kirurg som utför supramikrokirurgi. Hon är tydligen den enda i Sverige som gör den här formen av operation. Jag har varit så nervös. Har känt det i ryggen, mellan skulderbladen. Och nog har det känts mer i armen. Har speciellt ont i armbågen.
Jag fick visa upp mig. Och hon frågade genast om varför jag inte rekonstruerat något bröst. Jag förklarade det här med alla kirurger jag träffat, att ingen verkar fatta att jag inte är ute efter ett likadant bröst som förut, eller ett stort bröst överhuvudtaget. Utan att jag helst bara vill ha två pyttesmå bröst, så att jag slipper inlägg. Och för att det ska vara jämvikt för ryggen. Det skulle säkert också minska trycket på armen. Det var ju inte bröstet vi skulle prata om, men hon fattade. Men först skulle vi fixa armen. För en sån operation tar fyra timmar. Men inför en eventuell lymfödemoperation måste jag göra ännu en undersökning och den görs i början av december för eventuell operation nästa år. Så det var bara att gå hem och ändra om hemresan från Indien.
Lymfsystemet måste man närma sig försiktigt. Hon flyter långsammare än blodet som styrs av hjärtat och som pumpas snabbare i kroppen. Lymfsystemet styrs av andningen, och pumpar långsammare. Det är på natten som lymfsystemet arbetar som bäst. Det är då det händer grejer. Men om man som jag har ett lymfödem måste man ta hand om det varje dag. Smeka, mjuka snälla rörelser bort från armen och hjälpa det att hitta andra lymfkörtlar, än de 17 som är borttagna i armhålan. Så att det kan transportera bort svullnaden.
Ibland tänker jag att den här sjukdomen har gjort mig så oerhört mycket mer lyhörd på min kropp. Att ta hand om sin kropp handlar inte bara om att träna den. Eller försöka sig på att göra om den. För en tränad kropp behöver inte vara sund. Att ta hand om sin kropp handlar om att låta den vila när den behöver. Ta på strumpor och tjocka tröjor när den fryser. Svalka den om den är överhettad. Smeka den och smörja in den med fina oljor. Massera den. Och mata den med bra mat och inte fulbensin.
Igår gick jag till en thailändsk tjej som jag låter massera mig när jag behöver hjälp att komma ner. Landa. Igår var hon på mig och tyckte att jag skulle fixa bröstet. Hon tyckte: ”Du som är så vacker, du måste ha två bröst.”
Jag vet inte, men jag blev inte arg eller ledsen, för hon sa det på ett sånt sätt att det faktiskt snarare blev kul. Så vi började prata bröst, och jag berättade om alla mina möte med kirurger. Och att jag funderat på silikon men väldigt små silikoninlägg.
Massösen som ser en massa bröst hela dagarna berättade om den enda svenska tjejen, på sina 12 år som massör i Sverige som hade snygga silikonbröst. Hon tyckte att de var mycket bättre i Thailand på silikonbröst. ”Svenska tjejer har så hårda bröst, det ser inte bra ut”, sa hon.
Men kanske är det så att svenska tjejer inte uppmanas att massera sina bröst JÄTTEmycket när de fått implantat. Så om och när jag gjort mina inlägg lovade den här massösen att hon skulle massera mina bröst. För man skulle massera minst 20 minuter varje dag. Jag skrattade så, men samtidigt har hon ju rätt. Jag har masserat mitt ärr på bröstet jättemycket. Och också skrivit en bok om det Frisk och strålande hy på naturlig väg
Och varje gång jag träffat en kirurg för att prata om ett ev bröst, så har det sagt att huden på bröstet är så fint. Att det inte är skadat av all strålning. Jag tror det hänger ihop.
Så se så tjejer massera er, och ni som har ärr på kroppen massera ännu mer. Massera ärret.
Hjälp kroppen att läka.
Å Karin så himla intressant!!! Jag slutade massera mitt jäkla vänstra bröst när folk sa att ; jamen klart att det är hårt…du har ju bara muskeln där…Nu tjatar alla om att jag ska gör bröstvårta på min hårda bulle men jag har ingen lust. Jag har ju silikon inlägg (hade typ noll bröst innan hela balletten började;)) Och det friska bröstet är mjukt och fint. Nu tänker jag att jag måste följa ditt råd och massera mera. Kramar i massor
Du skriver att du tror att sjukdomen gjort dig så mycket mer lyhörd för din kropp, så tror jag det ofta blir. Man blir observant på allt möjligt. Jag har ju haft andra problem i min kropp med alla diskbråck och jag har verkligen fått lära mig varsamheten ordentligt. Det är fint. När jag tänker på hur du skriver så tycker jag som följde dig innan din cancerdiagnos, att det också har förändrats. Att du är mjukare över lag på något vis. Inte så att du var hård tidigare men det är en slags mjuk varsamhet som genomsyrar dina ord idag. Allt är inte av ondo som är jobbigt. Kram!
Själv tycker jag att det är obehagligt att massera eller känna på mitt opererade bröst då dom tog bort halva bröstet och flyttade vårtgård och vårta. Jag har även tagit bort halva lungan på samma sida som bröstet när jag fick lungcancer så jag har mycket ärrvävnad som är så hård. Eftervården är under all kritik. Det tog ett år innan jag av en händelse fick veta att jag kan få en protes gratis. Jag blev både glad och ledsen. Ledsen för att jag inte fått veta det direkt efter operartionen och för jag tyckte det var jobbigt att stoppa in diverse för att fylla ut bhån, var rädd att det skulle glida ut ur behån och hamna på golvet. Glad för att jag fick en protes.
Har det någon effekt om man börjar med det några år efter operationen?