Idag fick jag en sån där längtan i magen efter Indien.
Jag älskar att svischa fram med min vespa. Egentligen är det galet. Jag har inte ens körkort, men jag åker moppe i Italien och vespa i Indien. Måste vara två av de mest galna billänderna i världen där det råder fullständig anarki i trafiken. Men jag är aldrig rädd. Det är som om min person får breda ut sig utan att be om ursäkt i de här länderna. Det är nåt med Indien, man både hatar och älskar det landet. Jag längtar efter att ta med min älskling till Indien. Jag vill visa honom allt jag tycker om.
Det finns ett italienskt uttryck som jag tycker om ”Non, vedo l’ora”. Det betyder ungefär; jag kan inte bärga mig, så mycket längtar jag.
Så känner jag i alla fall inför vår framtida resa till Indien.
En sak som jag älskar med indien är reklamen.
Som en sån här skylt. Varför skriva frisör, när man verkligen kan tala om vad det handlar om?
Som haircuttingsaloon.
Näe, fram för mer tydlighet 😉
Själv blir jag bara räddare och räddare i trafiken här i Rom…har förstås aldrig varit i Indien…
Skulle vilja börja cykla…men…
Vediamo…
Indien i mitt hjärta också! Allt och inget. Svart och vitt och allt där emellan. Och så alla leenden. Vill till Indien i vinter.
Åh, jag har inte varit i Indien men jag är allt bra nyfiken. Kanske är dags att göra en resa i vinter!
/Maria