Min kompis Jenny Koos la upp det här som Ekot Sveriges Radio lagt upp på sitt instagramkonto:
”Det verkar inte finnas någon överlevnadsfördel med att operera bort hela bröstet vid bröstcancer, jämfört med om man bara opererar bort en liten del av bröstet, rapporterar Vetenskapsradion. Det visar en studie där nästan 50 000 kvinnor i Sverige undersökts under sex års tid, publicerad i Jama Surgery. Enligt studien hade de kvinnor där hela bröstet opererats bort, 1,8 gånger högre risk att dö jämfört med de som fick bröstbevarande operation och strålbehandling. Resultaten kvarstod även efter att hänsyn tagits till andra faktorer. Forskarna tror dock inte att det är bröstbevarandet i sig som minskar risken att dö, utan det kan bero på en mekanism som de ännu inte förstått sig på. ”
Det här sätter igång så många känslor i mig. Jävla skit. Jag hade kanske sluppit alla jävla biverkningar som just den operationen gett mig. Hur kan det ha tagit så här lång tid. Hur många kvinnor har inte mist sina bröst?
Men låt mig börja från början.
Du får ett cancerbesked. Du har förmodligen aldrig känt den här rädslan förut. Den biter sig fast. Den förlamar. Den gör dig så rädd. Du går till ditt första möte med vården efter ditt cancerbesked. Du sitter där med dina bästisar och framför dig sitter en kirurg, en onkolog och en sköterska. Du är i chock.
Du är också utsatt för chock. För vad vet du? Finns det några andra alternativ än det de presenterar för dig?
Nej! Det här är vårdplanen.
Du är i chock, hur ska du kunna ifrågasätta. Du gör vad de säger. Dina frågor ”Måste ni ta bröstet” tystas.
Måste ni ta brösten trots att cellgifterna verkar ha gjort jobbet? Ingen cancer syns på biopsin efter cellgiftsbehandlingen.
Ja, vi måste ta bröstet. Varför?
För att det kan finnas cancerceller i huden.
De tar bröstet. De tar 17 lymfnoder också.
Det fanns inga cancerceller i det de tog, säger de.
Men varför behövde ni ta bröstet?
Så jävla mycket pengar som samlas in till cancerfonden och alla andra möjliga fonder. För cancer får människor att öppna plånboken. Men ändå fortsätter man att ta kvinnors bröst och lämnar oss sen med våra biverkningar för de får vi ta hand om själva. Är det konstigt att man känner sig som en försökskanin?
Var ska jag vända mig för att få skadestånd för nåt som kanske inte behövts göra?
Kan jag begära skadestånd för när vården tog min blindtarm i förebyggande syfte?
När ska vården ta ansvar för det de gör? När ska de ta ansvar för felmedicineringar osv. Operationer som inte hade behövts? För i slutändan vem får betala? Alltid patienten.
Håller helt med dig Karin! Vi bara bugar och bockar och går med på allt som en doktor i vit rock säger – för så har vi blivit uppfostrade. Vi bugar oss för de som vet bäst, som är pålästa. Vi bugar oss för överheten – det har vi alltid gjort. Min pappa dog p g a 2 mediciner som krockade med varandra, 2 mediciner som en och samma läkare skrev ut trots att man inte skulle det enligt FASS. Pappa bugade och bockade mot doktorn och intog dessa mediciner trots att han mådde skit och dog tillslut på köksstolen. Jag fick antibiotika när jag låg medvetslös efter hjärnblödningen (hade lunginflammation skrev de). 5 års ständig diarré blev följden. Jag har pulat i mig antibiotika som doktorn gladeligen skrev ut i omgångar efter borrelian häromåret – och naturligtvis blev tarmen jättesjuk. Jag har hur många berättelser som helst av felaktiga beslut av sjukvården. Vi borde uppfostra de yngre att utbilda sig i ifrågasättande och letande av kunskap på andra håll än hos den naturliga sjukvården. Jag klankar inte ner en hel kår av sjukvårdande människor – de gör vad de blivit lärda att göra. Men det behövs annan kunskap i hög grad! Låt andra yrkesgrupper inom kropp-, psyke- och själsterapi att samarbeta med samma förutsättningar som den traditionella sjukvården. Alla de behövs. Och vi måste sluta att bara buga oss och gå med på allt. Karin – du har fått gåvan att medvetandegöra många saker för andra människor, även om du fått lida för det själv. Det här är en sån sak. Jag tackar dig och önskar allt gott till dig.