sju år sen idag

för sju år sen idag var jag tvungen att skriva det här inlägget FAN FAN FAN det var dagen innan midsommarafton och jag fick ett samtal från bröstcentrum. Jag hade inflammatorisk och hormonell bröstcancer. Ridå. Jag kommer aldrig glömma den dagen, eller känslan och rädslan framförallt. Rädslan. Ångesten. Allt är liksom memorerat. Jag blev en kaospilot där och då. En som parerar och skjuter skarpt och som ständigt är redo. Det har gått sju år. Mycket härligt har självklart hänt. Härliga och roliga dagar som sprängt bort oro och rädsla. Självklart är det så.

Men nu när jag sitter här i sängen så tänker jag på att de här sju åren också innehållit en massa jobbiga och ledsna grejer. Att saker inte blir som man tänkte och trodde. Ibland blir det bättre. Vissa saker blir bättre. Andra saker, jag vet inte men de är liksom tungrodda. Men nu vill jag släppa den här känslan av att ständigt vara redo för kamp, fajt. Jag vill flyta med. Go with the flow och känna känslan av att jag flyter om jag faller. Kan ni förstå den känslan och önskan?

Men sju år. Visst säger man att allt går i sju års cykler typ. Nu släpper vi det svåra, och går in i en ny cykel. Hm köpte en cykel förra veckan. Hade inte cyklat på många år, men nu har jag hoppat upp på cykeln igen och cyklar långsamt genom staden.

Nu ska jag göra mig i ordning. Göra min yoga. Handla lite mat och åka till mammas boende. Hon och jag ska åka färdtjänst ut till landet, sen kommer Ray och Lillen ikväll. Jag behöver landa. Ta hand om mig själv, kurera borrelian som jag nu äter antibiotika för.

Hejdå sju svåra år och välkommen mitt i livet-tid och mitt i året. Glad midsommar på er.

14
14