livet gör som det vill

PÅ bilden hjälper jag min kompis och yogaläraren Carin Jönsson inför fotograferingen av Knip för bättre hälsa, sommaren 2012. Jag hade inte råd att vara sjukskriven för att min sjukpeng var så låg. Men samtidigt så var det jobbet och att få vara med i ett sammanhang, vara delaktig det som höll mig uppe.

IMG_6747

Min kropp har strejkat de senaste dagarna. Har känt mig trött, typ håglös, utan lust, lite ledsen. Jag ska inte radda upp alla känslor, men alla har varit där.
Så kom jag på. Idag.
Om en liten stund ska jag göra ultraljud på mitt vänsterbröst. Kroppen minns. Kroppen förbereder sig. Går in i flightmode. Så tänker jag på de här bilderna. På den vänstra har jag cancer. Mitt högerbröst är svullet och varmt. Men jag ler och poserar för omslaget till Knip för bättre hälsa. Tio dagar efter den fotograferingen fick jag diagnosen inflammatorisk och hormonell bröstcancer. Till höger är jag under behandling två månader senare. På ett ögonblick kan mattan ryckas undan. Kan man ens förbereda sig på det?

Så skrev jag i morse på Instagram och nu är jag precis hemkommen från undersökningen.

Men det här med att kroppen minns. Så intressant. För några veckor sedan tog vi omslaget till Nya Knipboken, sex år efter att jag tog det förra omslaget och det ett par veckor senare vitsar sig att jag har cancer. Någonstans i mitt inre har jag nog oroat mig. Även fast jag inte känner samma sak som i juni 2012.

Jag tog mig till undersökningen som i trans. Kroppen mindes stegen. Radiumhemmet som tornar upp sig. Kön till inskrivningen. Den tysta väntan i väntrummet. Jag går in i undersökningsrummet. Sköterskan pratar massor. Jag som är tyst men svarar på alla tilltal. Hur jag så snabbt kan slå på den där iskalla, fokuserade och livrädda personen. Jag klär av mig på det där vana sättet. Vi som är vana att bli undersökta. Vi vet hur det känns när man lägger sig i vårdens händer. Jag har skrivit om det så många gånger. Att jag minns alla händer hur de tagit i mig under cancerbehandlingarna. Att det också har varit den svåraste uppgiften att göra min kropp privat igen. Men jag kommer så snabbt tillbaka till patienten Karin. Jag förstår att ni kanske inte förstår vad jag menar, men det är nåt som händer och jag vet inte om jag tycker om det. Alltså känslan. Någon sorts vanmakt. Att jag är i beroendeställning. Att jag är utsatt. Och det gör mig rädd.

Jag fick tillbaka känslan när min pappa fick stroke. När han låg där på sjukhuset och var fånge i sin egen kropp eftersom hans vänstra sida blev förlamad. Jag gick sönder varje gång jag besökte honom. Kom hem till Ray och bara grät som en bebis. I somras dog han efter att ha vårdtas i tio månader på sjukhus. Vi bär på så mycket sorg och oro för oss själva och för det som de vi älskar utsätts för. Jag vet på allvar inte om jag kan hantera mer sorg, mer uppförsbackar. Jag sitter här och bara pyser. Tårar som rinner av lättnad, men också återhållen sorg. Jag orkar inte motgångar. Jag vill bara njuta nu. Skörda. Men främst vila.

2018 måste få vara mitt år, för 2017 var ett riktigt skitår på så många sätt.
Nu bestämmer vi det.

Får ligga på britsen i undersökningsrummet en stund och vänta. Sköterskan oroar sig för att jag fryser. Ganska gulligt.
Jag säger att det är ingen fara.
Så kommer han in. Läkaren han som ser ut som Ceasar Milan.
Vi har träffats förut säger han.
Och jag blir så där glad. För han var en av dem med snälla händer som undersökte mig när jag precis opererat bort mitt höger bröst.Han som lugnade mig och sög ut en massa blod ur en knöl som jag hittat i mitt vänsterbröst.

Han undersöker mig och frågar om jag ändrat kosten.
Ja, jag äter antiinflammatorisk kost. Så ofta jag kan säger jag.
– Då får du gå på indiska restauranger, där äter man vegetarisk mat.
Jag åker ofta till Indien, svarar jag.
– Vart åker du då?
Oftast till Goa.
Jag är från Goa, säger han då, från Panjim.

Det visar sig att han är gift med en svenska sedan 47 år men är ursprungligen från Goa. Vill bara krama om honom när han säger att allt är fint med mig. Tar taxi hem i solskenet för att snabba mig hem till Pino som är ensam hemma. På väg hem hamnar vi i kö utanför sjukhuset, en buss och en personbil har krockat. En person ligger på marken. Allt blir så uppenbart.
Vad vet vi om nåt. Från en dag till en annan kan livet förändras.

Image-1