i betraktarens ögon

lymfbild

Gång efter annan läser jag om hur arga, ledsna, irriterade osv många blir av en del instagramkonton, eller vad man väljer att visa upp på sociala medier. Och det är lätt att också tro att bara för att nån lagt upp en stämningsfull bild på en nybakad sockerkaka så är också livet så där sockrigt och fluffigt, liksom alltid. Men vet inte varenda människa att livet är upp och ner. Att en eller 37 tjusiga bilder inte betyder att allt är toppelitopp? Eller måste man tala om det? Måste man varva sommarbilder med en deppig snöslaskbild bara för att?
Måste vuxna människor ständigt påminnas om att en bild från ett ögonblick inte rimligen kan sammanfatta en hel dags ögonblick.
Behöver man tala om det?
Jag dealar med en hel del i mitt liv.
Biverkningar.
Svåra och såriga relationer osv.
Jag dealar med att försöka väga upp, klura ut hur mycket jag ska backa,stå upp eller forsa fram.
Med att stå upp med det som är jag och våga säga vad jag känner och tycker och tänker. Jag skriver dealar, för att jag inte alltid tycker det är alldeles enkelt att veta vad som är rätt eller fel. Hur man ska agera. Göra. Säga. Att det ofta kommer ut fel för att jag kanske lagrat, varit rädd för att säga ifrån, för att jag inte vetat hur jag ska säga. För att man är rädd för att såra. Ja, rädd för att göra fel. Att jag så ofta skulle behöva ett kompass som visar vägen för mina 37:or som ömsom klampar, tassar, smyger, dansar, springer eller hasar fram.
Om vad som är viktigast att jag mår bra, än att alla andra ska må bra. För att det inte alltid hänger ihop eller går att förena. För att mitt ögonblick inte är samma med den som jag upplever ögonblicket med. Min sanning är inte sanningen, jo den är min, men den kan se olika ut. Det är ju det som är det svåra, särskilt när man ”jobbar” med sina förväntningar och andras. Ni vet när man gör avkall på sig själv för att man inte vill såra, göra illa någon annan.
Snårigt och svårt.
Men de ledsna stunderna. De mulna dagarna är liksom inte mulna hela dagen. De kommer ofta stötvis. Men betyder det att bilden jag precis la upp där solen sken inte är sann för att det plötsligt dök upp ett moln på himlen?
Våra sociala medier blir på något sätt termometern på våra liv, eller snarare hur betraktaren tänker, tycker och upplever våra liv och man får ofta höra. Ni ser ut att ha en så bra och fin sommar. Och så blir det svårt, nästan oärligt att vara ledsen och besviken på nåt som hänt, för att jag igår la upp en bild där jag hoppade i vattenbrynet med ett leende på läpparna.
Å vad det här är svårt.
Men förstår ni vad jag menar? Hur tänker ni?
Men om jag tex lägger upp en bild på hur glad jag är över att min nya bok kommit och jag är så glad över den, men väljer att inte lägga upp en bild där jag precis snavat över en stubbe.
är jag oärlig då?
Jag retuscherar inte mina bilder. Jag tar inte bort mina ärr, rynkor. Jag har ingen snygghetsapp, som läger ett skimmer över mina bilder. Jag lägger inte bara upp bilder där jag är sminkad och känner mig skitsnygg. Men retuscherar jag mitt liv om jag inte lägger upp bilder när jag gråter, känner mig ledsen, sårad, liten, skör, arg…
Är jag inte sann?
Men bakom varje bild finns en människa.I mitt fall en snart 53 år gammal kvinna vars liv haft många toner. Och vars liv kommer att ha många toner och under dygnets 24 timmar hinner ofta mina känslor. Min sinnesstämning förändras ett antal gånger.
Jag borde göra ett experiment och ta en bild varje halvtimme under ett dygn. Bara för att se ögonblickens skiftningar.
En dag i taget. Et steg i taget.
Andas in. Andas ut.
Nu åker jag tillbaka till landet. Ibland känns det som att det är där jag hör hemma. i Rummen. I det gröna. I det kalla vattnet. På promenaden i skogen.
Nu lägger jag mina förväntningar åt sidan.
Igår grät jag i regnet över saker, relationer som inte blev som jag önskat. Och idag tar jag nya tag. Det här är mitt liv. Mina steg.