Det här med sjukvården. Det här med oro. Det här med att vårdcentralen och ”experterna” inte samkör sina patientuppgifter. Att man måste dra allt en extra gång, att om man tar tester på vårdcentralen så syns inte det hos experten.
Jag har varit så orolig. Jag är fortfarande orolig men tänk att det ska vara så svårt att få svar.
Hörde om en skitrik människa i det här landet som varje år gör en MR röntgen för att kolla att allt var bra med hen. En MRröntgen kostar typ 30 000 kr.
Jag vill bli rik. Skitrik.
Jag har ont i min vänstra höft och inuti som jag tror är min äggstock. Det oroar mig. Kanske mer än det skulle göra en tjej som inte har min historik.
Jag har tidigare i mitt liv inte tänkt så mycket på det där med att bli rik. DET har liksom aldrig varit mitt driv. Men sedan jag fick den där cancerdiagnosen sommaren 2012 handlar det om pengar i mitt liv. Jag vill bli rik. Så där rik att jag har råd att betala för en MRröntgen en gång om året för att kolla att allt är okej. För då slipper jag förnedrande samtal med läkare som verkar tycka att jag är hypokondriker, inbillningssjuk och framförallt med attityden att jag ska vara så jävla tacksam för att jag överlevt. Tänk dig att det sista doktorn på cancercentret säger till dig när du haltar ut från undersökningsrummet; Har du tagit en ipren.
Hen hann dessutom påtala när hen undersökte mitt bröst. Förr i tiden tog man bort mycket mer. Då kunde man till och med ta bort bröstmuskeln.
Hade jag bett om den kommentaren? Nej,
Ska jag vara tacksam för att de tog bort mitt bröst?
Jag fattar inte.
Är det konstigt att jag är orolig när jag har ont? Hittills har jag upptäckt både hjärtsvikt och lymfödem som är biverkningar av cancerbehandlingarna. Är det då konstigt att man oroar sig?
För har man varit här. Har man gjort allt de sa jag måste göra för att överleva. Med den vetskapen är det svårt att släppa oron att den ihållande smärtan i vänsterhöften och i äggstocken kan vara nåt annat än en sträckning.
Efter varje yogapass passar jag på att tacka min kropp, för att den är stark. För att den står ut med allt jag utsätter den för och jag lovar den att från och med nu ska jag lyssna på dina signaler. Jag försöker ta hand om min oro. Håller i den. Men när det känns, när jag har ont. Är det då konstigt att jag vill bli kollad. Och bemött med den respekten. Så lätt det hade varit för läkaren. Hen hade kunnat säga:
Jag förstår att du är orolig. Men nu ska vi undersöka dig så du kan få svar och förhoppningsvis släppa den oron.
https://www.youtube.com/watch?v=iNU2JGrK2FA
Känner igen det där. Att inte bli betrodd. Att man ska vara så tacksam. Jag har inte haft cancer men en annan svår sjukdom. Och visst räddade de mitt liv då men de skändade min kropp, kändes det som. Jobbigt med dubbla känskor. Lite som i Maddicken när hennes granne ska låna ut sin kropp till doktorerna. Så känns det.
Tack undetbara du för en underbar blogg och helt fantastiska böcker.
Kram Anna P
Nej det är inte så konstigt Karin. Låter hemskt att få onödiga kommentarer när man redan är sjuk och ömtålig. Räcker inte det, måste de spä på!? Jag blir så ledsen av att höra det. Var finns Empatin och viljan att läka människan som behöver vården?
Karin, kika på FB-nätverket Vi Är Skeptiska till VoF. De tar upp många intressanta saker om sjukvården och läkemedelsindustrin. Kram Erika
Precis så känner jag med! Det är så förnedrande att behöva be om detta på dina bara knän och att be om förståelse för min jävla cancerresa!!!
Så himla tråkigt och förvånande att höra att du inte fått nån röntgen! Med vår historia borde det aldrig vara nåt snack. Jag har själv alldeles nyligen gjort en skelettröntgen på grund av diffus smärta i axeln och armen. Det räckte med ett samtal till min kontaktsjuksköterska, jag fick en tid för röntgen veckan efter. ”För att utesluta, så du slipper oroa dig”. Jag är så tacksam för det. Så försök att ligga på, kräv att du får en röntgen om värken inte släpper. Säg att du är väldigt orolig. De gör fel om du inte får röntgas.
Mitt röntgensvar bra, inga metastaser. Och jag hoppas nu innerligt att du får din undersökning och ett lugnande svar.
Precis så här känner jag också, det är nu fem år sedan jag kände knölen ( som visade sig vara två) i bröstet.
Få se om jag blir kallad till ”slutbesiktning” i år, förra året fick jag brev om att det var ”tidsbrist”, så bara om jag var väldigt orolig skulle jag höra av mig och bli kallad till kontroll.
Läkaren och sjuksköterskorna ( på S:T Görans bröstcentrum) jag träffade sen -för orolig var jag -var i alla fall väldigt fina och empatiska , de hade ju troligen ingenting med formuleringen av brevet att göra.
Helt obegripligt att du blir bemött på det sättet!! Att du inte blir tagen på allvar!!
Vilken tur jag har och haft som blir mött med empati och lyhördhet. Jävla cancer!
Hemskt att bli bemött på detta sätt. Efter mycket tjat och oro fick jag en röntgen av min höft, som visade sig vara artros. Du måste kräva en röntgen. Jag förstår din oro.
Hoppas du klagar hos klinikchefen över det bristande bemötande du fått. Kräv att få komma till en annan läkare för ny bedömning. Om du inte får hjälp där kan även vända dig till patientnämnden.
Styrka till dig!! Läser din blogg, förundras o berörs.
Den läkare som berättade för mig att jag INTE hade bröstcancer (på bröstmottagningen dit jag remitterats) var så oempatisk o hård att jag, förutom den hysteriska glädjen över att ha klarat mig iaf denna gång, tänkte att ojojoj, om HEN skulle ha givit mig cancerbeskedet, då hade jag brutit ihop dubbelt upp.
Måtte du bli mer respektfullt behandlad i fortsättningen!
Hur går det Karin? Hoppas du anmält den läkare du var så missnöjd med.
Har du nått någon framgång med anmälan av den läkare som du var så missnöjd med? Skulle vara intressant att höra hur det går för dig med det
Hoppas det går bra med din anmälan av läkaren du blev så kränkt av. Hoppas du vill berätta hur det går.