live less, love loud

Varje gång jag är på resa kommer jag på vad lite jag behöver. Vad lite jag EGENTLIGEN behöver. Det är klart det är lättare när man är i ett varmt land. Vad behöver jag av allt jag packat ner i min resväska? Jo, det visar sig att det är alltid de där gamla slitna jeansshortsen, nån sladdrig skjorta och mina flipflop som jag använder hela tiden. Det andra jag trodde var så viktigt att packa ner ligger där oanvänt.

Det är klart att i ett land som Sverige där vi har årstider som gör att vi behöver olika kläder för de olika temperaturerna vårt årstidsstyrda land, ja, att vi kan behöva en något större garderob, men ändå. Så mycket man samlar på sig. Prylar man tror man behöver. Vid jul allra värst. Jag kan på riktigt äcklas av julen. Av de här julklappshögarna vid en julgran. Hur jag konsumerar. Hur alla andra konsumerar. Jag får panik. Till slut upptäcker man att prylarna äger en.
Men det är så svårt att stå emot. Välja bort. Det är så lätt att hamna där i den där lusten av att vilja ha mer. Men att vilja ha mer betyder ju också att behöva jobba mer. Tjäna mer. Så är man snabbt inne i den där snurren.

– Den där tiden du lägger ned på att jobba för att få ihop tillräckligt med pengar till ett objekt, som sedan ger dig ett rus i kanske en minut, den tiden kan du aldrig köpa tillbaka, säger Alee i intervjun LÄS HÄR och se hur han byggde sitt hem med 70 lastpallar

Ja, det där ruset. Jag förstår vad han menar Alee i intervjun. Men även om jag förstår är det svårt att leva så. Trots att det numera känns som modernt att våga välja bort. Att vara en människa som lever sparsamt och istället engagerar sig för de som absolut inget har är nog det trendigaste man kan göra. Jag hoppas den trenden håller i sig.

När jag jobbade på ZTV och var programledare för ett tjejmagasin som hette Bambola följde jag en dag en kvinna som bodde i Järna. Det här är år 1995. Kvinnan levde själv i skogen med sina tre barn och häst. De hade ingen tv. Ingen el. Hon högg sin egen ved för att de skulle kunna värma det lilla huset. de tog sg fram med häst och vagn. Jag kommer ihåg hur imponerad jag var av henne. Att hon valde bort. Att hon litade på sin egen kapacitet. Att hon gjorde som hon ville. Jag skulle vilja träffa henne idag. Prata med henne om hon fortfarande lever så. Framförallt skulle jag vilja se intervjun jag gjorde. Höra mina frågor. För hur var jag 1995. Hur tänkte jag. Och hur tänker jag nu 2016. Nu när livet farit fram.

Bildtext: Så där såg jag ut 1995. Bilden är tagen av Walter Hirsch för en artikel i Veckor Revyn, inför mitt första jobb som programledare. Jag skulle tillsammans med Paolo Roberto hålla i programmet Menhallå som var en talkshow för TV4.

Min kompis på Mallis. Petra som driver klädföretaget SANTANI kolla hennes byggen av lastpallar.

I somras var jag så inspirerad av Petra att vi fixade en lastpallssoffa på landet. Men glömde ta bilder.

Men visst är det nåt med att ”live less, love loud”, typ. Haha här hittade jag på en egen quote…

Live less
Love loud
Karin Björkegren Jones, 2016

https://www.youtube.com/watch?v=JVMrsUh4imc

HÄR HITTAR DU BOKEN och Ps, du kommer att känna igen en del miljöer och kanske de här lastpallarna i boken. För många av bilderna plåtades hos Petra på Mallorca i mars i år.