På landet. Har precis avslutat min morningpractice. Har efter ett uppehåll börjat med ashtangayogans andra serie igen. Bakåtböjningar. Djupa bakåtböjningar. Jag är redo för dem nu. Ibland måste jag ta en paus från att gå in i det där djupa, inte reta nervsystemet. Det är när livet snurrar på och jag inte hinner med livet. det kanske är svårt, det kanske utmanar mig på ett eller annat sätt. Men när jag känner mig stadig. När kroppen är stark och psyket är med då vill jag. Då vill jag böja mig bakåt, öppna upp = release.
Skratt – gråt
gråt – skratt
De ligger så nära varandra. Går lite hand i hand. De behöver varandra. De är båda uttryck. Vi är bara så mycket räddare för gråten. Men ni vet känslan när man får gråta klart. När tårarna tar slut, för den gången. Hur skönt det är, precis som att efter regn kommer solsken. Allt blir klarare. Konturerna skarpare. Skärpa. Som att livet kläs in i ett par läsglasögon med styrka 2+. Allt blir så mycket tydligare smutsen och dammtussarna i hörnen, men också de vackra rynkorna som visar att livet levts. Jag är jag. Jag är också det där som jag tidigare inte ville se. Baksidan. Det jag tidigare kanske dolde, rymde ifrån, inte vågade se. Skämdes över. Jag är allt det där. Också. Men det är okej. All is good.
Gråt och skratt. Det förlösande skrattet, ni vet när man skrattar så där mycket att man nästan kissar på sig. Man skrattar så att tårararna rinner. Fnissattack. Skrattattack.
Lugnet som infinner sig och att man på nåt märkligt skalat bort alla hinder och det snarare är en raksträcka rätt ini hjärtan. Förbi tvivel, förbi allt och rätt in i roten, det vill säga det som är ens person på riktigt. På RIKTIGT. Jag vill bara vara på riktigt, allt annat går bort. Orkar inget annat.
Får många frågor om hur jag ska göra med mitt ickebröst. Om jag bestämt mig. Det har hänt nåt. Jag är glad att jag väntat. Jag är fin som jag är. Jag vill inte ha silikonbröst. Jag vill inte operera in nåt i min kropp. Jag har vant mig och vet ni jag gillar det som är nu. Jag har vant mig.
Imperfect is the new perfect
Jag skulle inte heller sätta in något silicon bröst. För mig är inte brösten så viktiga alls.. Inte alls tänkt på det så…
Jag skulle heller inte sätta in något silicon. Skulle kännas konstigt med något främmande ämne inuti kroppen. Har tänkt mycket på det du skrev om gluten och inflammationer i kroppen. Jag har en dotter som har en svår pollenallergi och dessutom är väldigt spruträdd så vaccinering mot pollenallergi kändes inte ok. Kände att jag inte kan tvinga en snart 14-årig tjej. Då provade vi en alternativ behandling som innebar bl a att utesluta gluten ur hennes kost. Jag var skeptisk i början – men dra på trissor vad mycket bättre hon reagerade mot pollen. Helt otroligt faktiskt. Nu till det tråkiga i det hela – skolan godtog inte det intyg som den alternativa behandlaren skrivit om vilka födoämnen hon skulle undvika för det var inte en ”riktig” doktor…….Hon har fått glutenfritt på nåder terminen ut, men hur det blir till hösten vet jag inte. Det jag vet är att jag inte tänker ge mig – att ge henne gluten igen är HELT uteslutet – om jag så ska behöva skicka med henne matlådor till skolan !!! Sköt om dig !!!! Jag har flera av dina böcker och yoga dvd:er – jag tycker du är superbra !!! Kram Ingela från Borlänge
Så bra skrivet Karin,
Dina ord gick som en pil rakt in i hjärtat. Jag håller även jag på med att få fatt i mig själv, den jag är idag och accepterandet i det jag hittar, mitt åldrande och det som haltar och inte är perfekt.
Letandet efter det där ursprungsjaget, den som jag tror var meningen att jag skulle vara. Jag har kört vilse och ner i diket många gånger men nu när jag närmar mig 50 har jag tid, ro, lust och ork att titta in i kärnan och förhoppningsvis fånga upp det viktiga.
Känner också igen det du beskriver som händer i bakåtböjningar, vid bröstöppnande och böjningar bakåt kan jag må fruktansvärt dåligt, som att jag bara vill skrika och gå i från mattan. Det är något som sker vid de där övningarna… Vet ju så väl att då ska jag stanna i det, inte smita undan. Eller kanske gråta bort spänningarna.
Tack för det du skriver.
Kram Charlotte