Bildtext: jag lyfter mig över det
För ett par dagar sedan skrev jag det här på instagram HÄR: Skitsnack och lögner så väldans trött på det. Särskilt när man upptäcker att man själv är föremål för sånt. I yogan finns en sutra som handlar om att känna glädje för andra människors framgång. Ibland blir jag alldeles paff över den oginhet som finns i yogavärlden. Blä. Men vet ni det biter inte. Vi skojade om det i helgen. Tänk att man kan vara avis på en enbröstad 51åring med lymfödem. Men avundsjuka är ett slags beröm. Det måste på nåt sätt bevisa att man uppnått något eller?
Fick så många svar. Tack verkligen för all uppmuntran och alla snälla saker ni skrev. Tack. Verkade också som många kände igen sig. Att flera av er som följer mig på instagram också varit med om liknande.
Avundsjuka. Svartsjuka. Missunsamhet. Det är svåra grejer. Svårt att prata om. Läste boken Den bloggande patienten och läste om Kristian Gidlund. Av alla hundratusentals snälla och uppskattande kommentarer, mejl och inlägg han fick från människor, så var det två elaka (och helt onödiga) mejl/kommentarer han fått som fortsatte att göra ont. Han sa att han inte kunde förstå hur någon kunde skicka ett sånt mejl till en cancersjuk person. Nej, det är faktiskt fullständigt vidrigt. Men det är precis det, tänk att en människa kan bli så missunsam att den skriver ett mejl till en cancersjuk, med orden sluta tyck synd om dig själv. Men sånt händer och det hände även mig. och där och då när jag var mitt uppe i cellgiftsbehandlingen, det var som att bli skrubbad med grus. Jag var så skör, nästan hudlös. Men det är väl det som skiljer ut blommorna från ogräs? Att sätta sig över andra människors lidande är faktiskt obegripligt. Helt fucking obegripligt.
Det finns ett arabiskt ordspråk: Missunnsamheten förtär sin herre, som rosten förtär järnet. Och lite så är det nog.
Men jag tror ju att missunsamhet och skitsnack oftast sker mellan kvinnor. Att kvinnor är bra på att hålla nere andra kvinnor. Så läser det jag det här Avund ett hinder för kvinnor. Hur tänker ni när ni läser det här? Har ni varit med om liknande? Har ni känt er baktalade och som offer för skitsnack? Hur gjorde ni då? Blev ni ledsna? kroknade ni? Är ni rädda/osäkra för att ta för er av livet, liksom rädda för att hamna utanför gemenskapen? Eller känner ni själva när den där avundsjukan liksom bubblar över inom er? hur gör ni då?
”Att gå omkring och känna hat eller bitterhet över någon, är detsamma som att låta det du avskyr bo helt gratis i ditt huvud”
Jag var på en så bra föreläsning av Mia Törnblom. Hon pratade om vikten av att lära sig sätta punkt. Ni vet man ser en snygg tjej, begåvad, smart tjej. Så tänker man just det och det är där och då man ska sätta punkt. För ganska snart därefter börjar man tänka taskiga saker om sig själv (eller letar fel på den där snygga, smarta, begåvade tjejen). Liksom klanka ner på sig själv. Jämföra sig med den där tjejen och då liksom i sitt eget huvud känna Jag duger inte. Grejen är att det kommer alltid finnas snyggare, smartare, mer begåvade människor. Varför försöka sig på att jämföra sig med alla. Det är där man ska sätta punkt.
Vi tänker 65 000 tankar om dagen. Hur man nu mäter ut det? Men någon har gjort det. Det intressanta eller snarare sorgliga är att merparten av de tankarna tyvärr är negativa. Kanske är det därför vi söker lyckan, för vi står liksom inte ut med allt det där negativa tänket som far runt i huvudet? Jag tyckte det där med att sätta punkt var en så bra grej. Om det drar iväg i huvudet, om tankarna blir negativa, så bara PUNKT.
PUNKT.
Ps gå in lite då och då på min hemsida och kolla in mina event KARINS EVENT För det händer lite härliga grejer framöver. För ni har väl inte missat
YOGA & BOOSTRESA till Kreta i maj
HATHAYOGA & PYSSEL på Mallorca en helg i maj
YOGA & AYURVEDA i Indien i november
YOGAHELG i Viken 22-24/4
Du hittar knipworkshops och annat smått och gott också.
Ni har väl inte missat att jag är covergirl på senaste Hälsatidningen? Så glad för det.
Den kommer också senare ut med ett annat omslag.
Nu ska jag berätta en hemlis. Jag får ofta höra det här från tjejer: Jag känner aldrig igen dig på bilder. Du ser så olik ut på bild och i verkligheten. Det ser inte ut som du.
Ja, ni fattar.
Ja, vad svara man på det?
En människa har förhoppningsvis många ansikten. Men det är en sån där typisk kommentar jag ganska ofta får höra. Tidigt förstod jag vad den ganska ofta står för.
Förmodligen är den säkert också helt omedveten. En sorts autopilot där man vill trycka till den där bruden som tar plats i tidning eller media.
Men ingen kommer åt mig via mitt utseende och det handlar inte om att jag tycker att jag är så snygg. Det är mer att mitt utseende är inte laddat för mig. Jag har inte dåligt självförtroende vad gäller hur jag ser ut. Om man vill komma åt mig får man ta till andra vapen. Men mina ömma punkter tänker jag inte berätta.
För jag tänker, om jag får en enda tjej att gå på tå på mina knipworkshops, en enda tjej som sträcker på sig. Bröstar ut sig och fyller ut hela sin kostym. En enda tjej som börjar tänka punkt när tankarna far iväg. En enda tjej som tänker kan hon så kan jag.
För en sak som jag lever efter, det är att alla kan skina. Om jag skiner lite då och då, så är det aldrig på bekostnad av någon annan. Och det är viktiga grejer.
”Det lilla ljus jag har låt det få lysa klart”
