Jag har ofta fått höra att jag är lik Meryl Streep. Särskilt när mitt hår är långt och rakt. Men nu ser jag likheten. Den sitter i ögonen. Vi har båda sorgsna ögon.
Bilden på mig är när jag är mitt uppe i cancerbehandlingarna och inte har något hår. Men ändå, trots att jag inte har det där långa blonda håret så ser jag det. Likheten. Det sorgsna.
Vissa dagar vaknar jag sorgsen. Så var den här morgonen. Ibland när jag pratar med andra som liksom jag drabbats av cancer, så hamnar vi ofta där. I sorgen. Ibland känns det som att jag kan bara ventilera den där djupa, nästan avgrundslika sorgen med en annan som likt mig varit drabbad. Jag är ofta glad, men stråket av sorg finns där. Men också ilskan. Pratade med en kompis igår om den där ilskan, hon kände igen den. Men vi får sällan vara arga. Vad tänker vi om en arg kvinna?
Hur känner ni?
Hur tas er sorg emot?
Hur tas er ilska emot?
När jag översköljs av de här känslorna. Måste jag hitta ur dem. Då kollar jag youtube och just idag hittade jag den här.
Ja, ni har verkligen något som är gemensamt i blicken du och Meryl! Dina funderingar och om sorg och ilska. Jag vet inte men jag har varken känt det ena eller det andra. Mest rädsla i tycker jag att jag känt och känner, rädsla för om och men. Men inte så mycket sorg och inte så mycket ilska. Men jag är ju mitt i behandlingen och det kan ju ändra sig, det inser jag.
Jag tror man går igenom olika faser när man går igenom en cancerbehandling. Rädsla, sorg, livsglädje, lycka, ilska. Fram och tillbaka. När man är under behandling är man ju lite i någon annans händer, sen när allt är över ska man liksom klara sig själv med alla tankar och känslor. Då kommer en hel del nya tankar. Det behöver så klart inte vara så för alla. Kära Barbro jag håller tummar och tår för dig, att du svarar bra på alla behandlingar. Stor kram och tack för att du läser
Jag är också sorgsen idag – utan egentlig anledning. Jag är ju fullt frisk. Det borde vara en anledning till att vara glad, men jag vill bara gråta… Precis som du skriver är jag oftast glad och vet inte varför jag känner mig så ledsen just idag. Det finns en sorg av ensamhet. I att snart nå pensionåldern och ännu inte har träffat någon som älskar just mig för den jag är. Intellektuellt fattar jag att alla som har en partner inte är lyckliga och, som sagt, för det mesta är jag glad för allt jag har. Men ibland drabbas man bara av sina känslor och då får man väl tillåta dem att finnas där och försöka ta sig igenom dem. Fast jobbigt är det i alla fall… och då kan det vara gott att kolla på en liten filmsnutt som denna – den är helt underbar! Kram!
Ja, Anita, livet är orättvist och det gör en ledsen och sorgsen. Och kanske måste vi prata mer om sorg och om de känslor som finns i oss. Som att längta efter kärlek. Att känna sig ensam. Jag skickar dig en kram och tack för att du läser
Sorgen är randig. Svart och vit. Det kommer dagar då man är som tidigare och skrattar bekymmersfritt och så kommer det dagar då allt känns tufft. Oavsett sorg. Det är min fast övertygelse efter att ha arbetat med sorgbearbetning i 10 år, med grupper och individuellt. Man behöver läkas för att också släppa fram glädjen som finns under sorgen. Mitt absolut bästa tips och främsta rekommendation är att du kollar på sorg.se, går på en föreläsning eller till och med en kurs. Varm kram och just idag är ni lika på ögonen utifrån de bilder du lägger upp, men du har ju visat så många andra bilder där du är strålande glad också <3
å Annika, ja, sorgen är randig precis som livet är randigt 😉 Jag är på väg och du är verkligen en av anledningarna till att jag vill gå en föreläsning eller kurs på sorg.se. Kram och tack
Jag känner mig sorgsen för att jag har blivit trasig av min utbrändhet, den har fullständigt golvat mig, jag kämpar varje dag med att känna en uns livgnista, att få känna mig glad , men hjärnan vill inte. har gått igenom som för mig är ett rent helvete.alltid varit en glad skit älskat livet varje dag, jobbat me att hjäla människor att få en fin o go vardag med allt som hörtill…
varit vältränad, cyklat året runt, styrketränat, älskat livet…sen kom smällen o jag låg ner och min kropp fullständigt gått i kras ..
kämpat mig till en nivå där jag mår bättre, utan medecin som gör människor avstängda o mycket inte fungerar.
ätit bra mat, och allt som krävs som skall vara bra för oss människor, yogar, mediterar, går inåt…
men jag kommer aldrig kunna vårda mera som jag älskar…
man mötts av ofårståelse hela tiden…
det syns inte på mig men jag är sorgsen….
Kära du, jag förstår och jag hör dig. Det tar tid att läka och det finns också en sorg över att de val man gjort tidigare i sitt liv kanske inte alltid var de bästa. Men jag tror vi måste prata mer om det som skaver. det som gör ont. det som håller oss fast. Tack för att du berättar och tack för att du läser den här bloggen. Kram
Min blick har förändrats efter min cancer. Är själv osäker på om det är på grund av erfarenheten, eller om cellgifter påverkat (eller kombination?). Jag känner mig oftare sorgsen. Fast det borde väl vara tvärt om kan man tycka? Kram och tack för en fin blogg!
Jag tror att vi behöver prata om den där sorgen. Ventilera den. Jag tror att det tar tid att på riktigt sörja klart det trauma vi varit med om. Varmaste kramen och tack för att du läser
Åh jag vill bara omfamna dig och säga att det är okej att vara sorgsen också. För det mesta strålar dina ögon och de ger mig livskraft och vilja att kämpa vidare. Jag har också gått igenom bröstcancer, opererat bort hela bröstet, tagit cellgifter, strålats och ätit hormontabletter i fem år, rekonstruerat och haft det tufft på sååå många vis runt om kring av allt detta och det som livet ”erbjuder” oss alla. En av mina närmsta väninnor gick bort i cancer strax efter att jag gått igenom mitt. – oj vilken sorg det var och vad mycket som kom upp från min egen tid som sjuk. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men nu vill jag ge tillbaka lite till dig för att du delar med dig av både styrka och svaghet till oss som följer dig och kan köpa dina underbara böcker. Tänk vilken skillnad du har gjort för så många med din historia. Men sorgen finns där, för många av oss, och jag kan ofta känna en längtan till ”andra sidan” trots att jag inte vill dö – Jag vill ju fan leva! (Har precis köpt boken. 🙂 ) Jag tror mig veta att om vi ber om hjälp så får vi det genom våra guider på andra sidan (du behöver inte tro på det för att be, folk har bett i alla tider men till olika gudar eller vad man nu tror på.)
Jag önskar dig, mig och alla som behöver det frid i sinnet.