walkabout

Jag har varit på landet under helgen. Jag har juicat i tre dagar, gått promenader och skrivit på min nästa bok. Manus ska vara inne i slutet av den här månaden. Jag har bastat i min infraröda bastu. Tagit det lugnt, väldigt lugnt.
Ja, ni vet ju. Det här året har jag utnämnt till återhämtningens år. Jag börjar bli expert på vila, raster och pauser.

Igår var det samernas nationaldag. Vår urbefolkning som vi inte behandlat väl och som jag knappt vet någonting om. Det är ju egentligen helt sjukt. Kan knappt komma ihåg en enda skollektion som tagit upp om samer, i alla fall inte på det respektfulla sättet. Snarare har man impregnerats av att samer är gnälliga och som håller sig för sig själva. Som att de är larviga. Men jag älskade min mössainspirerad av samiska mössor som jag hade på vintrarna och mina näbbstövlar.

Jag har en otroligt begåvad kompis som precis fått Mai Zetterlingpriset. Linda Västrik Hon åkte upp i vårt långa land för att göra en dokumentärfilm om vår urbefolkning trodde hon, men som det står i artikeln hittade en hel annan historia.

– Jag kände att det var mitt ansvar som icke-urbefolkning att berätta om de här långt gångna planerna som finns på att göra Sverige till världens ledande gruvnation. Det drar undan livsförutsättningarna för samerna. Fullständigt kör över och raserar deras rättigheter, säger Linda.
Jag ser fram emot den här viktiga filmen. Så glad för Lindas skull att hon får tillskott i sin kassa, så att hon kan slutföra filmen.

En annan begåvad kvinna samiskan Maxida Märäk kämpar också för samerna och marken uppe i norr.

HÄR kan du också se en dokumentärserie om Maxida och hennes syster

Så igår såg jag filmen om Robyn Davidson (som jag tror ”vår” Robyn är uppkallad efter). 1977 lämnar hon Alice Springs i centrala Australien för att ge sig iväg på en 270 mil lång vandring. Resan går västerut mot Indiska oceanen, genom öknen och vildmarken. Med sig på resan har hon sin hund – och fyra kameler som hette Dookie, Bub, Zeleika och Goliath. Nio månader tog vandringen. Förutom att det är en vacker historia om att hitta sin egen röst. Den inre vandringen. Att lämna saker bakom sig. Ungefär som föräldern puttar ut sitt barn ur boet och säger; Kom tillbaka som man/kvinna.
En walkabout – är en sorts initationsrit för unga aboriginer. Meningen är att de ska vara ensamma en tid och överleva i vildmarken. Och när den resan är klar, komma tillbaka i sitt nya jag. Som vuxen.
Kanske är det så man blir en stark människa, som vågar lita på sig själv. För det är ju så, i grunden är vi ensamma.

Filmen tar ju lite upp om hur man behandlat Australiens urbefolkning Aboriginer. Nu handlar inte filmen om just det, men man anar. Läser mellan raderna. Robyn får hjälp av Eddy, en aboriginsk man en bit av resan. Och jag vill veta mer. Överhuvdtaget vill jag veta mer om ursprungsfolk över hela världen.

918334-75f5ae60-a58c-11e3-b139-6c556f9120f6

Robyn skrev boken På kamelrygg genom öknen, som för två år sedan blev film. Se den, den är fin.

Visste ni att kamelen inte fanns ursprungligen i Australien. Att man tog dit dem som packdjur, så när man tröttnat på dem, eller använt klart dem så släppte man ut dem i ödemarken. Bara att de istället spred sig, förökade sig. Så nu finns tydligen över 50 000 vilda, eller ska man kanske skriva fria kameler i Australiens ödemark. Det är tydligen den största vilda gruppen i världen.

imageshh

Har du gjort din walkabout? Tagit de där stegen in i dig själv. Din inre vandring? Jag måste säga att det tog femtio år för mig. Jag tror min cancer var min walkabout. Plötsligt fick jag ett ord för den skiten.

0
0