Igår såg jag den här lilla filmen på nätet som sprids som en löpeld. Kanske för att vi behöver den. För att den ger hopp. Hopp om framtiden. Om framtidens ljusbärare. Barnen är vår framtid. Ju, mer jag tänker på filmen och flickan och det hon säger, ju varmare blir jag i mitt hjärta. Jag tänker att vi föds helt rena. Fördomsfria och kärleksfulla. Men något händer på vägen. Vi går vilse från hjärtat. Vi fostras också in både omedvetet och medvetet från föräldrar, vänner och skola under hela vår uppväxt att bli dem vi slutligen blir. Eller väljer att vara.
Läser ett reportage om barnen som växer upp i Klu Klux Klan gemenskap och hur sjukt det är att fostra barn i en sån anda. Där blir det så tydligt. Föräldrarna har tagit ett medvetet val som bygger på att människor är olika. Och hur man i dagens samhälle kan vara så underutvecklad att man ens tycker så, är för mig är både provocerande, skrämmande och förkastligt. Det är som att klä ett barn i nazikostym. Hur är man funtad. Jag blir arg. Skitarg. Och så blir jag ledsen. Vill inte se. Men även vi som tror att vi är så bra, vi fostrar också våra egna barn både omedvetet och medvetet. Även om vi tänker att vi gör rätt, så lägger man alltid på barnen värderingar. Mer eller mindre. Därför är det viktigt att jobba med sig själv, våga titta på sitt eget bagage.
https://www.facebook.com/BlackPrezMusic/videos/10153560778492357/?pnref=story
Tänk om empati var ett ämne i skolan. Eller det kanske ligger inbakat i nåt annat ämne.
Har fastnat för serien Rita på netflix. Det är dansk serie och handlar om en lärare, som ser. Som ser de där eleverna som inte fixar det. De som har det svårt. Den är så bra och så värd att ses. För alla människor har lika värde, vi har bara tyvärr olika förutsättningar.