Det är för mycket att ta in. För mycket. När jag som vuxen inte ens kan sortera mina egna känslor och tankar om det som händer i Sverige, i världen. När jag inte förstår.
När jag inte fattar.
Hur ska barnen förstå.
Kan man ens förstå.
När man önskar sig en tidsmaskin som man kan åka tillbaka till den där punkten, den där stunden när det togs fel beslut. När var det. Vad hände.
Jag vet bara att jag har för mycket oro i min kropp. Rädsla.
Oro är att bjuda in rädslan samtidigt som man försöker hålla den borta. Jag vet ju det. Men det påverkar. Jag gör mina andningsövningar på morgonen. Jag sjunger mantrat som ska beskydda mig 108 gånger, för att det talet sägs vara magiskt. Jag gör min yoga. Och jag tackar min kropp och lägger in min egna ord, min egen bön om försoning, om kärlek till de jag älskar. Om kraft och styrka.
Men just nu vill jag bara ligga ner. Så nära jorden jag kan.
Vara i naturen.
Vi är många som känner som du ordsätter. Tänk att du har sån kraft att göra dina övningar och din yoga -härligt!
Känner som du. Känner som Karin.
Beundrar också Karins kraft som har sitt ankare i Yogan. Det finns så många stunder i livet där yogan är fin att vända sig till. Som en trygg kraft!
Ja,à. Vad är det som händer… nu…med oss människor… Kärlek till Dig från mig som också gått igenom skärselden..
Så innerligt så kraftfullt så kärleksfullt.
Frid å kärlek
Kram
Jag känner igen och läget gör mig trött.. Kram