förbi orden, rätt in i känslan

Innan jag blev sjuk gick jag på bild och musikterapi. Min dåvarande fantastiska psykoterapeut Kia Mårtenson Blom, tyckte efter en tids ”vanlig” terapi, att jag kanske skulle prova något annat, om jag ville. Det gick direkt in. Förbi orden. Rätt in i känslan. Och när jag tittar på mina teckningar från då, kan jag läsa ut vad som skulle hända. Jag visste. Det är så märkligt. Eller inte. Vi bär runt på så mycket vetskap, men vi vågar inte lyssna inåt. Till hur vi egentligen mår. Vad vi egentligen vill.
Vi är mer fokuserade på omvärldens tankar om oss. Om att passa in. Att bli förstådd.
Älskad och omtyckt.
Tänk om det är den inre resan. Den hemvändande resan som måste göras.

 Min första terapiteckning visade en kropp som var delad i två delar. Där den högra inte mådde bra. En dag kanske jag visar. Så där fortsatte det. Jag fortsatte att gå på terapin under alla behandlingar, sedan när det visade sig att jag var sjuk. Och jag fortsatte till i vintras då jag slutade. Det har varit som att checka in och gå på sightseeing inuti mig själv. Allt har så klart inte varit vackert. För det är vi inte hela tiden. Men jag har gått runt och lyft på stenar, möblerat lite. Rättat till en tavla som hängt på sned. Ändrat om, tagit den lilla flickan Karin i hand och vandrat trappsteg upp. Pratat om rädslor. Om att utmana sig. Om skam och skuld. Om utsatthet. Om att känna sig utanför. Inte närvarande. Ensamhet. Det har varit ljusa och mörka bilder. Blandad kompott. Men framförallt har de gjort att jag tänkt på vad de ville säga mig och fortfarande kan jag tänka på en teckning som jag gjorde för flera år sedan.

När jag så åkte iväg på min första rehabilitering på Vidarkliniken är jag så glad för att jag fick bildterapi, som en terapi i min rehabilitering. Jag fick måla för Cecilia Letmark, som senare visade sig vara en kompis syster. Den där timmen varje dag var magisk. Jag målade mig ur mitt trauma. Jag hade ju precis opererat bort mitt höger bröst. Jag målade för livet och det som var så häftigt var också att jag gjorde något, jag så länge trodde att jag skulle jobba med. Jag ville måla. Jag gick på estetisk linje. Jag drömmer alltid om att kasta loss. Släppa hämningar eller tankar om att det här är bra eller dåligt. Jag kanske släppte målandet för att jag inte var tillräckligt bra. Men allt ska inte säljas. Och alla är inte ”bra” från början. Men det häftiga med bildterapi, det är att det handlar inte om att visa upp, eller finmåla. Det handlar om att  Konstterapi går direkt på känslan.
Dina inre bilder. 

Jag kan se det i ansiktet. Efter tre veckor på Vidarkliniken och den omtanke man får av personalen där. Det händer något. Man får något vilsamt över sig. Att gå där i omgivningarna. Vara i den där värmen, det är nåt med en. Tänk om Landstinget kunde fånga upp det.