Bildtext: En kompis hade den här bilden på sin instagram häromdagen. Lite så här känns det. Håll kvar i drömmen och tänk vad härligt om ni kan dela den och hålla kvar i den tillsammans. Våga lita på att drömmen besannas och tills dess njuta av det som går att njutas av…
Det blir inte som man tänkt sig, ibland bättre, ibland sämre. Livet ger och livet tar skrev en kompis till mig en gång på facebook. De orden stannade. Fastnade i mig. Så är det verkligen.
Tänker på när jag gjorde den där MR-röntgen som var så fruktansvärd att göra. Då jag grät innan jag la mig i den där månbasalphaaktiga maskinen. Sköterskan som tog hand om mig. Ja, hon var så snäll frågade om jag var rädd. Livet är som det är sa hon. 10 procent är bra. Lycka. Men resten… ofta inte så kul.
Haha, jag började skratta där i maskinen. För så är det ju lite. Vi håller oss kvar för de där tio procenten.
Man håller kvar.
Håller fast.
Försöker få procenten att bli längre. Kanske elva procent, tolv…
Stannar kvar, fast man vill rymma.
Jag vill ofta rymma.
Till ett annat land. Till ett varmare land. Där jag kan gå runt i flipflop och i tunnare kläder.
Jag längtar alltid efter värme.
Efter solens som värmer min kalla kropp. Alltid.
Igår var jag hos läkaren och när jag sa att jag har haft och har ont i min axel, så såg jag på hennes blick att det inte var det bästa. Nu vill hon att jag ska göra en sån där röntgen och kolla bröstryggen och axeln för att utesluta metastaser.
Så nu är det påkopplat igen, den där jävla oron.
Jag vill vara frisk nu.
Jag vill inte att det ska vara nåt fel på mig. Nu känns det nästan inte som att jag kan fungera förrän jag gjort den där undersökningen.
är ett värdshus,
varje morgon en ny ankomst.
glädje, en sorg, en elakhet,
en kortvarig uppmärksamhet kommer
som en oväntad besökare.
och underhåll dem alla!
Även om det är en samling sorger,
som våldsamt sopar ditt hus
rent på bohag,
ändå varje gäst med vördnad.
Du kanske städas ren
för någon ny njutning.
mörka tanken, skammen, elakheten,
möt dem alla vid dörren skrattande,
och bjud in dem.
tacksam vem som än kommer,
för alla har skickats
som en vägvisare från bortom.
Rumi
Hej fina Karin!
Första gången jag såg dig var på Tv4, och du pratade om knip-boken. Sen dess har jag läst en del i din blogg, dock inte allt om din sjukdom, och följer dig även på IG. Jag tycker att du sprudlar av värme och lycka! Var i den så mycket du kan. Nu vet jag att du kan, och gör en hel del för din läkning men vill ändå tipsa dig och två böcker. Har du läst ngt i Louise Hays bok, du kan hela ditt liv? Eller Sussanne Billanders Metamedicin?
Ha det bäst!
Läkande hälsningar från
Varvara
Tack för dina råd. Jag har läst Hays bok och försökt följa Metamedicin. Men av någon anledning inte gått igång hundra. Det är väl så att nåt måste suga tag i en. Jag är glad att glädjen finns så nära. Men oro är svårjobbat jag vet. Hoppas livet är snällt mot dig Kram och tack för att du läser
Tänker på dig kram
Tänker på dig kram
Vidriga väntan på besked. Kram.
Skickar massor av pepp-kramar!!! Har tänkt på dig och din arm. Min sticker ibland men den gör inte ont.
Det behöver inte vara metastaser alls. Kramar igen
Kram fina Marika
Vilken fin tänkvärd dikt du gav oss…något att tänka på. Efter jag fått cellgifter,något år efter så fick jag väldigt ont i min axel just på den sidan där cellgiftsdosan suttit. Besökte sjukgymnast som sa att det var något med muskelfästet i axeln (jag kunde inte böja armen bakåt alls) Fick övningar att göra med ett stretchband samt lite andra övningar och nu är det onda helt borta. Har dock fortsatt med de dagliga övningarna – Nu vet jag inte om du har samma problem men ville ändå säga att det behöver inte vara det värsta. (även jag hade de tankarna) Skickar en värmande cyberkram / Maggan
Tack Maggan, vad fint att du mår bättre och att de dagliga övningarna hjälper. Kram
Styrkekram från mig Marie som har följt dig länge nu men inte kommenterat förrän nu.
Åh, oro och livet, så tufft det kan vara ibland, bara att oroa sig. Jag skickar en stor kram och hoppas att det bara är ont och inget annat.
Tack söta du