Därför tänkte jag med gårdagens blogginlägg i ryggen ge dig, du som vill ge en ny syn på yoga. Visa din värld. Visa fler alternativ. Andra sorters yogisar än de som får plats i mediaSverige. Berätta om det du vill se mer av. Dela med dig av dig själv. Jag vill inte ha någon mobbing. Inget: ” det här eller det här vill jag inte se”.
Utan mer här är jag.
Se mig. Jag tar den här platsen, jag vill att mina ord ska höras. Jag har något att säga.
Förstår ni vad jag menar?
Öppna ögonen på oss stollar som inte har fattat grejen. Bjud in oss.
Dessutom tror jag inte på att bara klaga utan att själv ge alternativ. Vad är det man säger konstruktiv kritik. Och jag har märkt att ju mer jag delar med mig av det som skaver eller gör ont, desto mer kärlek får jag. Visst, jag får annat också. Men om man inte säger hur det känns och vad man vill, hur ska någon annan förstå. Ingen kan läsa tankar och vi måste se till att skapa efterfrågan på det nya, det inkluderande.
Jag kände ju starkt när jag fick cancer. Att för mig var det viktigt att ta plats. Att visst jag var ett offer för cancern, men jag kan se till att njuta, ha det bra de dagar de gick. Det var inte lätt att gå till en yogastudio med svullen arm, inget bröst, ärr, portacart och när jag inte hade något hår och ögonen rann, som om ja grät hela tiden. För mig var det viktigt att få vara med och nånstans kände jag att det också öppnade upp för alla andra tjejer och killar som är med om samma sak. Men om jag inte bjuder på mig, säger hur det känns. Hur ska någon veta?
Tidigare i den här bloggens barndom gav jag ju varje söndag en läsare möjlighet att svara på frågor om Meningen med livet. Planerar lite att ta tillbaka den möjligheten. Men vi börjar med det här.
Mejla mig.
Ta bilder.
Dela med dig av dina tankar. Jag ser så fram emot det. Här får ni lite inspiration av en tjej, som verkligen inspirerar mig. Tack Ida för att du skickade länken till hennes instagramkonto.