Jag följer Lina Thomsgård på instagram. Idag la hon upp den här bilden med texten: ”Det står väl inte i Mose lag att det är förbjudet för gamla kärringar att klättra i träd”, sa Astrid Lindgren.Så känns det.
Kanske är det det eviga regnandet. Eller blåsten i träden som gör mig sorgsen. Men när cancerorkanen kom tog den inte bara mitt bröst, den tog en del av min lekfullhet. Mitt naiva.
Vill känna den där pirriga glädjen igen.
Vill inte att livet ska vara så allvarligt.
Jag vill klättra i träd. ta livet med en klackspark.
Inte oroa mig.
Vill aldrig vara ledsen mer.
Just det kanske blir svårt. Men jag vill leka mer.
Jag kanske har en femtioårskris. Jag vet inte. Jag kanske ska gå ut i trädgården och stå på händer, vända upp och ned på alla begrepp.
Också jag har den där underliga känslan, och just i dag är det två år sedan mitt bröst opererades bort…
Kanske är det blåsten -aldrig har det blåst så mycket här över fjärden som i år, och träden har böjt sig till bristningsgränsen -, kanske är det en försenad reaktion på cancern – jag har kanske varit alltför mycket "duktig flicka", inte velat/kunnat belasta mina nära med den oro och rädsla jag först förtränga…
Kram till dig
Så konstigt Karin, jag känner precis som du. Det har börjat efter midsommar. Undrar om det är något med energin eller vädret och blåsten. Det känns som en tomhet i bröstet, en slags ledsenhet och tårarna ligger nära till hands. Kanske det beror på tiden efter diagnos och behandling. För mig är det också för 2 år sedan. Det är kanske nu den förväntade reaktionen kommer, som jag trodde jag skulle kunna förhindra. Men så är livet, förr eller senare hinner det ikapp oss. Vi får hitta nya redskap Kram från en trogen läsare. Maggan
Tänk om det är så. Att när allt lagt sig. De där åren gått då kommer det. Skickar styrkekranar
Finaste Karin,
Jag känner igen mig på pricken, vill känna mig barnsligare och lekfullare..våga släppa loss mer.. tror det kan vara lite "livskris"..
KRAMAR.
/Nette
Vi bestämmer det, mer lek i livet från och med nu. Kram