don’t worry be happy

Jag älskar att bli fotograferad av Anneli Hildonen. Tycker att det är så himla kul. Den här bilden tog Anneli när vi var på Gran Canaria. Jag vet inte om ni ser vad för sorts Mala (meditationshalsband) jag har? Det är dödskallar. Jag bär dödens halsband. Jag lovar er att jag inte tar lättsinnigt på döden. Men den är ständigt närvarande. Den finns där. Den ångest jag fick när jag fick besked om att jag hade cancer, det var ren dödsångest.
Jag bär på den oron nästan hela tiden. Ibland glömmer jag bort den. Då kan jag skratta, larva mig och livet känns lätt. Jag glömmer bort alla mina ärr på kroppen. Att jag inte har något högerbröst. Glömmer bort vad jag varit med om, för en liten stund. I helgen hade jag skoj och gick på kalas.
 Så fick jag ont i armen på söndagen och nu har jag gått två dagar hos LarsOlof på AAA-kliniken. I tisdags när jag kom dit började jag gråta. Jag fick en behandling på nästan två timmar. Men det helt fantastiska var att LarsOlof började med att smörja ställen jag hade så där ont på med godluktande olja. Två olika sorter, som jag fick andas in också. En mycket dyr olja. Och vet ni, det här är helt galet, jag vet men så mycket av mina spänningar och min oro släppte. Och när den släppt kunde han senare sätta nålar och massera. Gå djupare. Allt kommer från mitt huvud.
Jag är min egen värsta fiende.
Jag fick tipset att ta livet lite mer som en kille som går på Waikiki-stranden med hörlurar och gungar dansande fram i sanden.
För livet blir inte bättre för att man går runt och oroar sig.
Mindful eating, sloweating, mindfulness och nu Easy living, det blir mitt mantra. För ni vet väl att man kan göra sin egen jappa-mediation. Pärla för pärla, döskalle för döskalle. 108 stycken. Om och om igen. Don’t worry be happy, typ.

0
0