uppgång och fall och så upp igen

Livet. Livet. Uppgång och fall. Och förhoppningsvis uppgång igen. I sommar fyller jag femtio år. Jag har levt halva mitt liv, för jag tänker som i mantrat jag sjunger varje morgon leva i minst hundra år till. Ibland kan jag tänka att motgångarna jag mötte när jag var ung. Allt det där som slungade ner mig på botten, all ledsenhet. Ja, alla sorger jag gått igenom, när jag trott att jag nått botten. Det som är livet. Det hjälpte på nåt sätt mig att fatta, att efter ett fall finns det bara en väg att gå och det är upp.  Det kanske gjorde mig stark. Stärkte mig att veta att livet är en bergochdalbana. Jag blir inte lika rädd och ångestfylld när jag möter motgång. Jag blir ledsen och rädd, så klart. Men jag får fatt om känslan att det måste gå att ta sig upp och ut ur det som hänt. På något sätt. Jag har också varit med så länge att jag vet, att om det går bra om man har flyt och om man berusas av sin framgång, så snubblar man ofta. Därför är det så bra att då och då tacka nej till sånt som man kanske inte kan göra, inte hinner med. Och hålla fast vid de man älskar, att de som varit vid ens sida hela tiden, även de där dagarna när de inte gick så bra. De är dem du ska fortsätta att vara med. Hålla fast vid. Bry dig om. De som vill vara med dig både när det går bra och när det inte går så bra. Och viceversa såklart. För det är lika viktigt att finnas för sina vänner när det går dåligt för dem, när livet är svårt som när det går bra för dem. När det verkar som att det flyger stekta sparvar rätt in i munnen på dem.
Allt har sin tid. Men allt vi är med om formar oss och jag brukar ju säga att sorgerna jag varit med om är mina medaljer på bröstet. Och ni vet ju vilken jättemedalj jag har i form av ett stort ärr där mitt högra bröst en gång satt. Allt har sin tid. Även sorgen ska få ha sin. För jag tror så klart att vi måste våga vara ledsna när vi är ledsna. Arga och besvikna. Men att vi inte stannar där för länge.
Den här sången är till er som kämpar. Dont give up

man måste testa, allt kan växa upp igen, kolla här Regrow

Under hela min cancerbehandling hade jag som en målbild. Jag såg framför mig hur jag låg i sängen i vårt hus på Björkö. Att allt var lugnt. Att familjen var där. Att jag var hel. Överlevt.Det fanns dagar när det var svårt att tänka den bilden, men så ofta jag kunde matade jag in den i mig.

Om några månader ligger jag här i sängen. Men vyn har förändrats. För vi har huggit ner de där tre granarna. Och precis så är det i livet. Ibland måste man ta bort det där som skymmer sikten.

Jag har rest lite fram och tillbaka en tid nu. Då måste Pino vara hos mina föräldrar. Så här blir han när jag hämtar honom. Pino är ju 8 år snart. Och om man räknar om det i människoår så är han 56 år, för det första året i en hunds liv räknas dubbelt. Min pappa kallar Pino för gubbbebis. Haha jag tycker det är ett så kul ord. Gubbbebis.