livets förgänglighet


För några månader sedan hörde jag talas om yogagirl. Yogagirl visade sig vara en ung svensk tjej boende på Aruba. En tjej som liksom levde drömmen. Yoga, vita stränder, en massa gulliga hundar, workshops runt om i världen och en surfarkille som verkar vara hennes tvillingsjäl. När jag ser tjejer liksom njuta av sig själva på det sätt som Rachel Brathen verkar göra blir jag alltid så glad. Och visst man kan tycka en massa saker om att visa upp sig i bikini och göra yoga iförd bikini. Men när man lever vid havet vill man inget annat än att slänga sina kläder. Det är nåt med havet som omsluter kroppen. Och sanden mot huden som gör en nästan gränslös. Man flyter ihop med naturen, det varma. Liksom lycka i hela kroppen.
Jag kände så då jag slängde kläderna och lät Anneli fotografera mig naken i öknen på Gran Canaria. De är nog de vackraste bilder som tagits på mig, de och när jag var gravid. Men de här bilderna är sköra och starka på samma gång. För det finns en ”skevhet” i bilden. Vi har pratat så mycket, jag och Anneli om just nakenbilder. Jag har sagt att jag inte vill ta några nakna bilder på min kropp, med bara ett bröst. Men om jag skulle ta några, så skulle det vara bilder där man först ser mig, sen ser man att jag bara har ett bröst. Förstår ni vad jag menar? Mindre offer, mer gilla läget och mer stolt. Vad det blir av bilderna vet jag inte. Men jag är glad att vi tog dem. Och jag är glad att jag kände mig så i min kropp och med min kropp. Att vi hänger ihop. Kropp och själ. Känns nästan som att jag kommit en bit på väg.
Jag skulle önska att jag hade varit lika glad i min starka kropp när jag var i samma ålder som Rachel. Inte ägnat så många år till att passa in. Vara som alla andra och tittat på min kropp med så arga ögon. Jag kände aldrig riktigt att jag dög, det kan göra mig så ledsen när jag ser bilder på den unga Karin. Tänk om jag hade hittat yogan redan då och liksom haft med mig yogan i alla jobbiga stunder som jag var med om i min ungdom och unga vuxenhet. Då när jag mest kände mig som ett trassel och stundvis hade så svårt att hitta ut och hitta rätt.

Jag började följa yogagirl på instagram och tittade på hennes fantastiska handstands på de mest exotiska stränder. Gladyoga när den är som bäst. Skulle gärna byta flera månader av den svenska vintern mot lite mer paradisiskt liv.

Så kom Yogagirl, Rachel Brathen till Sverige och fick vara med på Nyhetsmorgon och jag hörde henne prata för första gången. Och hon lät sund och glad. En ung tjej med båda fötterna på jorden, fast vi mest fick se henne upp med fötterna mot himlen.

Så plötsligt läser jag att hon åkt in på sjukhus med obeskrivliga smärtor i magen och att i samma stund som hon insjuknar, faller ihop krockar hennes bästa vän och efter några timmar finns hon inte mer i denna värld. Det är så sorgligt. Så jäkla ledsamt och fast jag inte känner henne, så gör det så ont att läsa hennes ord om sorgen.

Från en dag till en annan kan livet förändras. Den där mattan som vi tror vi står så stadigt på kan ryckas bort. Inget är för evigt och det är smärtsamt och ledsamt att det är så. Så i morse läser jag om Grandma Betty vars barnbarn lägger upp bilder och små filmer på sin farmor som är döende i cancer, där hon dansar, sjunger med i sångtexterna, vinkar och är så glad för att folk följer henne på instagram. Att hon känner sig som en stjärna. Att det liksom ofta handlar om att hitta glädjen i de där stunderna, även de utmätta dagarna. Att man har sin sorgetid, när man gråter och är ledsen, men att det kommer dagar när glädjen till att man lever liksom puttar bort det ledsamma och stunderna av glädje blir längre. Så tänker jag att jag är glad för yogagirl, att hon har yogan. Att den kommer att hjälpa henne att hålla ihop, överleva den här sorgen. Att yogan är så fin att läka med och ta hjälp av och att vi snart, när det är dags, får se henne stå upp och ned på en solvarm strand.

0
0